Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den tysta kommunikationen

    Eftersom man vet vart det kommer ifrån vore det på sin plats att markera mot chefer, lärare och anhöriga till föräldrar som utövar denna tysta odåga på sina anställda, kollegor och barn, skriver Elaine Eksvärd.

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    Han sitter på mötet mittemot en kollega som han inte tittar på, varken när hon pratar eller när han pratar. När han möter henne i korridorerna hälsar han de dagar han känner för det. När hon har ordet på mötet slår han upp datorn och säger att han för anteckningar, men alla vet att han inte tycker hennes ord är värda att uppmärksamma. Det här är en nyhetskrönika, men detta ämne är tyvärr ständigt aktuellt – den passiva aggressiviteten som förpestar inte både stämningen hemma och på jobbet utan även psyket hos den utsatta.

    Sverige är enligt en studie, som Chef delade 2017, Europas mest konflikträdda land. Det gör att den psykiska ohälsan på arbetsplatser är rätt utbredd. En chef som inte vågar ta konflikter brukar ha en konfliktfylld arbetsplats. Mattorna är fulla och står på pyramider av olösta problem som chefen sopat under mattan.

    Även skolor har samma problematik. Där lärare inte vågar berätta för föräldrarna till eleven som mobbar de andra, att det är ett problem. Barn får betala priset för ett ledarskap som brister i konfliktlösning.

    Men det är inte bara där. Det finns familjer där en mamma kan utsätta barnen för ”silent treatment”. En tyst terrorism som skapar ett medberoende, en osäkerhet som varar livet ut. Mamma berättar inte varför hon är arg men straffar barnen med denna behandling.

    Tystnad som bestraffningsmetod är väldigt effektiv så länge man inte sätter ord på den. Den kommer smygandes och kontaminerar stämningen. Kanske en olämplig liknelse, men jag tycker den är bra: Passiv aggressivitet är som en varm jävla fis. Ja, svordomar passar här för tusan vad sådana stinker. Folk har lärt sig att sådana släpper man helst när andra inte är i närheten. Detsamma borde gälla passiv aggressivitet. Det finns en skillnad på fisar och passiv aggressivitet – man vet vart det senare kommer ifrån.

    Eftersom man vet vart det kommer ifrån vore det på sin plats att markera mot chefer, lärare och anhöriga till föräldrar som utövar denna tysta odåga på sina anställda, kollegor och barn. Sätt ord på fenomenet. Du kan börja idag. Säg: Du den där tysta behandlingen du kör med på mötena, vid köksbordet, i klassrummet, den märks och den är inte trevlig. Säg vad problemet är eller börja behandla folk som folk.” Du som är chef kan få en lapp att skriva på jobbet: Passiv aggressivitet är som en fis, vi fiser inte bland kollegor. Lös problemet eller släpp det. Men släpp dig inte.