Tanten framför mig i kön har basker och rullator och när det är dags för henne att betala så öppnar hon med darriga händer sin portmonnä. Hon nyper tag i en klase mynt som hon försiktigt lägger på disken och kassörskan börjar räkna. Det tar lite tid.
Samtidigt står jag två platser längre bak i kön och biter ihop käkarna. Jag byter ståställning, tittar rastlöst på mobilen och känner hur pulsen slår och svetten kommer krypande under täckjackan. Hetsiga, ilskna tankar snurrar i huvudet: Varför ska alltid gamla tanter betala med mynt? Varför skulle det vara en tant före just mig? Och hur kunde jag vara så jäkla dum att jag valde den här kassan och inte den bredvid där allt flyter på så smidigt, där unga, friska människor står beredda med plastkorten i samma ögonblick som den sista varan blippats?
Jag stirrar stint på tantens lilla hög av mynt, som naturligtvis inte visar sig räcka, det behövs några till, och jag känner något som bara kan liknas vid vrede. Den här gamla människan stjäl min tid. Hur vågar hon?
Jag andas in djupt och börjar räkna. Det är ett knep jag har när jag inte står ut med att vänta, jag börjar räkna. Jag tänker att om jag räknar långsamt till 20 så kommer allt att vara över när jag är klar. Då kommer tanten att vara borta och mitt liv kommer att fungera igen.
Men så vänder hon sig om. Med en hand fortfarande i portmonnän blickar hon bakåt mot den växande raden av otåliga människor bakom henne och hennes blick möter min. Förlåt, säger den. Jag är gammal. Jag är snart klar här, jag lovar.
Jag slutar räkna. Jag ser in i hennes gamla ögon som blivit fuktiga av den kalla vinterluften utanför och plötsligt är det som att jag ser vad hon ser. Jag ser en man med bananer i ena handen och risifrutti i den andra. En man som har jobbat klart för dagen och som egentligen inte har det minsta bråttom någonstans, men som ändå är så frustrerad över att behöva vänta en halvminut extra att han inte vet vilken fot han ska stå på. Han står där med sina bananer och sin risifrutti och svettas av stress för han inbillar sig att hans tid är så oerhört viktig att varje förslösad sekund är en oförlåtlig synd.
Det är mig själv jag ser genom hennes glansiga ögon och det är en patetisk syn. Ilskan och stressen förbyts i skam och en glasklar insikt: Det är inte den gamla tanten som har problem att hantera det moderna livet. Det är jag.
Hon lyckas betala, till slut, och greppar hårt rullatorns handtag och rör sig bort från kassan. Vi där bakom tar ett kliv framåt och medan tanten försiktigt stegar ut på den isiga asfalten betalar jag min risifrutti och mina bananer. Jag har aldrig haft mindre bråttom.
