Jag har i 14 år dagligen mött ensamkommande asylsökande ungdomar i deras verklighet i Sverige. Förklarat för dem hur asylsystemet fungerar, försökt att stå upp för systemet oavsett om det drabbat ärliga ungdomar som ett hammarslag eller fallit till föga för uppenbara osanningar från vuxna män.
Från början hade jag liksom många av mina kollegor en härlig känsla i magen. Vi fick hjälpa dessa föräldralösa och vilsna barn på vift i världen. Vi fick vara goda, ju mer sorgesamma historier som målades upp för oss desto mer viktiga blev vi.
Jag minns särskilt en ung man från Afghanistan, som lågmält men målande berättade om hur hans pappa dödats för sin politiska uppfattning. Hur nu även han själv ertappats med kommunistiskt material och tvingats fly hals över huvud. Detaljerat om hur onda smugglare flyttat hela gruppen flyktingar med lastbil, till fots genom djungler, han visade det stora ärret på armen där han skurits av en rysk fångvaktare som bevakat en bit av resan.
Han var 16 år, och trots att vi nog alla tyckte att han både såg äldre ut och betedde sig som en vuxen man så såg vi ingen anledning att misstro honom. Vilka var vi, att ifrågasätta ålder eller historia? Förresten ville vi inte ens göra det, för att hans hemska historia gav oss en tro på både vår egen och Sveriges godhet. Vi som kunde hjälpa honom och de andra som varit med om allt detta, vi kunde sova gott om nätterna. Våra ungdomar var höjda utom allt tvivel.
Vi ville tro
En dag kom en tjänstekvinna från Migrationsverket på besök till personalgruppen, och hade mage att cyniskt ifrågasätta både åldrar och historier generellt. Vi tyckte lite till mans att det kändes obehagligt, och hoppades alla att vi aldrig skulle drabbas av samma cynism. Vi ville tro, vi ville vara oändligt goda. På den tiden så kom det ungefär 500 ensamkommande per år till Sverige, och vi tyckte väl att vi hade råd.
Den unge mannan med historien fick sent omsider permanent uppehållstillstånd. Även på den tiden tog det väldigt lång tid, han bodde på grupphemmet i över ett år. När han lämnade behövde han bikta sig. Han efterlämnade ett långt handskrivet brev till sin kontaktperson, som råkade vara jag. Han bad om ursäkt för att han ljugit, att i princip inget av det han sagt var sant. Ärret på armen hade han tillfogat sig själv, några månader senare hade han fått pass och reste till familjen i Pakistan för att gifta sig med sin trolovade.
Å ena sidan var jag glad för hans skull och för förtroendet, å andra sidan kände jag mig oerhört korkad. Allt eftersom månaderna och åren gick, uppenbarade sig fler och fler liknande händelser med andra ungdomar. En 21-åring hade varit på semesterresa hos en vän i Stockholm, som övertalat honom om att söka asyl som ensamkommande. Säg att du är 16, de tror på allt! En tredje var på flykt från Norge, där han bott som ensamkommande i ett par år men ledsnat. Svenska myndigheter vägrade följa ens de mest uppenbara spår på exempelvis Facebook.
Ingen höjde på ögonbrynen
Känslan av viktighet och godhet hade landat i ett mer konkret förhållningssätt. Vi jobbade med vad som hände här och nu, historier med sanningar och lögner fick vara Migrationsverkets jobb. Att många inte var föräldralösa utan tvärtom hade regelbunden kontakt med föräldrar i hemlandet fick ingen att höja på ögonbrynen.
Ett återkommande problem som inte gick att blunda för och som vi var tvungna att hantera var åldern. 2010 skrev jag min första artikel i ämnet, kollegorna nickade instämmande. Att många ensamkommande var vuxna, var en offentlig hemlighet. Jag menar att alla som jobbat med ensamkommande känt till detta. Har man inte sett det, så berodde det på ideologiska skygglappar. Viljan att vara god, var större än förmågan att tro sina egna ögon.
Migrationsminister Tobias Billström visste det, och såg det även ur ett ekonomiskt perspektiv. Han påpekade vid ett besök i Skellefteå 2010 att det var problematiskt att den procentandel som de ensamkommande utgjorde, tog en så orimligt stor del av migrationsbudgeten. Det året kom det 2 393 asylsökande som sade sig vara under 18. Fem år senare var siffran 35 369, men då hade Billström redan för länge sedan offentligt tystats av statsminister Reinfeldt efter att ha pratat om volymer.
Kollektiv offentlig tillnyktring
Mot slutet av november 2015 hade volymerna blivit så enorma att en kollektiv offentlig tillnyktring äntligen kunde ske. Som genom något slags magi, öppnades såväl blå som gröna och röda ögon. Det var inte längre tabu att nämna att de incitament som Sverige skapat, lett till en situation där lögner inom asylsystemet uppmuntrats och belönats. Inom ett år hade Sverige gått från att räddhågset vägra ifrågasätta grå hårstrån och rynkor, till att nitiskt och nästan maskinellt bli bäst i Europa på att nästan utan felmarginal skriva upp afghaner i ålder.
Och när närmare 10 000 åldersbedömningar utförts och över 80 procent befunnits vara vuxna, så föreslår regeringen plötsligt att alla som testats nog ändå kanske ska få sina beslut omprövade som barn men bara om de kommit innan 24 november 2015 och fått vänta mer än 15 månader på att få sin sak prövad. Varför vill regeringen tillbaka till en politik som bygger på känslor men trotsar all logik och erfarenhet? Ett system som återigen belönar lögnerna som är själva orsaken till att utredningstiderna blivit orimligt långa. Ett system som ger ihåliga löften och ännu längre väntan. Som ger möjlighet att rota sig mer, men inga löften om att rötterna inte ska kapas om några år.
Hur ska jag förklara det systemet för mina ungdomar, och hur kan jag försvara det? Den goda viljans och de stängda ögonens system.
Jonas Andersson
ungdomspedagog, Skellefteå,
arbetar sedan 2003 med ensamkommande ungdomar