Barnperspektivet formas inte av barnen utan av oss vuxna, vilket är rimligt med tanke på vårt ansvar och våra erfarenheter. I praktiken handlar det om vuxnas perspektiv på hur barns behov kan optimeras i de vuxnas värld. Förskolan är ett exempel på en verksamhet för barn som tillkommit för samhällets och föräldrarnas skull; för samhällets behov av både den manliga och kvinnliga arbetskraften och kvinnors behov och önskan att verka i yrkeslivet på lika villkor som männen. Om förskolan enbart utgått från barnens behov hade den troligen sett delvis annorlunda ut.
Barnperspektivet i samhället är i dag mycket starkare än när jag själv var barn. För två generationer sedan hade barn liten talan både inom familjen och senare i skolan. Ett barn som krävde sin rätt var bortskämt eller dåligt uppfostrat. I dag är barns rättigheter och lika värde fastställda i FN:s barnkonvention. System, strukturer, lagar och attityder i samhället har förändrats i mer barnvänlig riktning. Inom familjen är barnen i centrum och föräldrar ägnar mer aktiv tid åt sina barn, även om de inte är fysiskt närvarande på samma sätt som min generations mödrar.
En annan stor förändring är att barndomen numer är organiserad redan från 1-2 årsåldern. Samhället satsar runt 125000 kronor per år för varje barn som går i förskolan och 95 procent av alla barn deltar i verksamheten. Barnperspektivet är tydligt i förskolans läroplan som inte enbart specificerar mål för lärande utan även hur barnens intressen och medverkan skall tillgodoses.
Ställer höga krav
Att nästan alla barn i Sverige tas om hand i en och samma omsorgsmodell under stor del av sin vakna tid, under de mest dynamiska åren i sin utveckling, innebär i ett historiskt perspektiv en stor samhällsförändring. Det ställer höga krav på verksamheten. Ett barnperspektiv värt namnet ser inte bara till de goda ambitionerna och de vackra målformuleringarna, eller till barnens reaktioner för stunden, utan till förskolans långsiktiga påverkan på barnen.
Tyvärr finns det få svenska studier som undersökt detta, men internationell forskning tyder på att förskola kan ge barn en push framåt när det gäller språkliga och matematiska kunskaper, men endast om den håller hög kvalitet. Kvaliteten tycks än mer betydelsefull för barns psykosociala utveckling. Låg eller till och med medelmåttig kvalitet kan ha negativa effekter enligt en forskningssammanställning av professor Michael Lamb. Vistelsetiden kan också ha betydelse. Långa dagar i förskolan före tre års ålder hade samband med risktagande beteende och impulsivitet hos 15-åringar i en stor amerikansk studie och i en dansk undersökning hade barn som vistades mer än 30 timmar i veckan i förskolan sämre resultat på psykosociala test än barn med kortare dagar. Men forskningen är inte entydig och en norsk studie fann inget samband mellan vistelsetid och senare problematiska beteenden.
En annan typ av forskning försöker förstå förskolans effekt på barnen genom biologiska markörer. Framför allt undersöks just nu varför så många förskolebarn har förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol i saliven under eftermiddagen, till skillnad från hemmabarn där nivåerna sjunker från morgon till kväll.
Kan ge ökad sjuklighet
Det är oklart om denna höjning över huvud taget är skadlig, men djurstudier har rapporterat negativa konsekvenser av att stressystemet aktiveras alltför frekvent tidigt i livet. En studie av 3-5-åriga förskolebarn tyder på att förhöjningen kan ha konsekvenser även på människa då höga kortisolnivåer under förskoledagarna hade samband med lägre nivåer av antikroppar i saliven och ökad sjuklighet under helgen. En annan studie visade att en trygg relation till personalen var särskilt viktig för att hjälpa barn att hantera stress. Man har också funnit att barn reagerar olika på stress beroende på ålder och personlighet, exempelvis om barnet är blygt och inåtvänt eller utåtvänt på ett positivt eller negativt sätt. Men forskningen om individuella skillnader är inte entydig.
En förskola med genuint barnperspektiv måste ta frågan om långsiktiga effekter på barns hälsa och psykosociala utveckling på allvar. Samtidigt har vi en hel del kunskap från annan typ av forskning, till exempel om små barns behov och anknytning, och om barnhjärnans utveckling; kunskap som räcker en bra bit i förverkligandet av barnperspektivet. Vi vet att det är särskilt viktigt att miljön för de minsta barnen är lugn och trygg; att det finns sådan kontinuitet bland personalen att anknytning är möjlig. Vi vet att barn är olika i sin utveckling och därmed också behoven. Det bör påverka verksamhetens organisation och personalens förhållningssätt men också föräldrarna, exempelvis i form av tidpunkt för förskolestart och antal timmar i förskolan.
Mycket tyder på att kvaliteten i den svenska förskolan varierar i högre grad än tidigare. Att nästan alla barn går i förskolan innebär också större spridning av barn med olika förutsättningar. För att få en bättre bild av hur det ser ut i Sverige i dag och hur barnen påverkas långsiktigt måste vi bejaka kritisk granskning och stimulera rätt sorts forskning.
Ulla Waldenström
senior professor
Författare till boken "Mår barnen bra i förskolan?" (Karolinska Institutet University Press)
