Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Utvisningar webb
Matilda Brinck-Larsen, gruppchef Runntångensboende.

Vi lyder order – och skickar barn till krig

Jag kan bara konstatera fakta. Folk gör som de blir tillsagda. Jag trodde aldrig att vi skulle kunna förmå oss att deportera barn till krig. Nu vet jag att det gick. Sedan i tisdags morse, när planet lyfte mot Kabul, begår politiken brott mot barn, skriver Matilda Brinck-Larsen.

Jag undrar hur det känns att inte kunna skydda sitt barn. Visst kan barn hamna i situationer där man som vuxen tappar kontrollen och blir maktlös. Men här finns skyddssystem, socialtjänst, skola, vård och omsorg. Systemet är inte felfritt, men det finns.

I min värld har alla vuxna i ett samhälle ansvar kring alla barn. Samtliga vuxna som finns kring ett barn på en förskola, i en klass, i en förening, trappuppgång, på en gata, i en stadsdel, i en stad, i ett land, har ett gemensamt ansvar för det barnet. För alla barn. Det krävs en by för att fostra ett barn. En princip som är ganska lätt att applicera på sitt sammanhang. Om man vill, orkar och vågar.

Extra många utsatta

Just nu finns det extra många utsatta barn i vårt samhälle. Bland annat de barn som kommit ensamma till vårt land. Barn vars föräldrar inte kunnat skydda dem, vars länder inte har skydds- och välfärdssystem, eller i värsta fall har system som direkt hotar deras välfärd. De här föräldrarna tvingas skicka iväg sina barn eftersom risken att stanna kvar är större än risken att fly ensam till ett främmande land, långt, långt borta.

Jag har tagit emot ungar som kommit nya till Sverige sedan 2008. Med få undantag har jag kunnat förlita mig på linjevägen från regering ner till verksamhetsnivå. Visst finns det utvecklingsområden, men den grundläggande organisationen kring barns säkerhet, har funnits att tillämpa. Ungar som kommit hit, vuxna omkring (om det funnits), har förundrats över det ansvar som Sverige velat ta. För samtliga barn. Vi har haft ett rättssäkert system. Men det var då.

Jag har 24 års erfarenhet av socialt arbete och socialtjänst, och står i dag med bundna händer. Jag kan inte längre garantera rättssäkerheten. Tidigare har det handlat om utvecklingsområden, förbättringsmöjligheter och om ett tydligt glapp mellan politisk fantasi och verklighet. Sedan i tisdags morse begår politiken brott mot barn.

Tjänstefel att inte orosanmäla

När du arbetar med barn i Sverige begår du tjänstefel om du inte gör en orosanmälan när du misstänker att ett barn far illa, befinner sig i riskmiljöer, eller på något vis utsätts för fara. Barn. Oavsett ursprung och medborgarskap. De senast dagarna har jag begått tjänstefel på löpande band. Inte för att jag vill, det finns bara ingen att anmäla till längre. De nya direktiven kommer från samma håll som anmälan bör göras till. Jag är anställd för att skydda barn genom de lagar vi har ... till vem lämnar jag nu min orosanmälan?

I tisdags morse, klockan 01:10 lyfte ett plan till Kabul. På planet satt barn vars föräldrar tvingats skicka dem hit, då deras länder inte längre kan garantera sina invånares säkerhet. I tisdags morse lyfte ett plan till Kabul, trots massiva och långvariga protester från tjänstemän, anhöriga, och professionella runt barnen. Trots lagstadgade orosanmälningar.

I förra veckan hämtades barn från skolor och fördes till förvar, för några veckor sedan lämnade socialtjänst ut adresser till gränspolis för att hämta vuxna och barn, för ett par dagar sedan klev en god man in på mitt boende för att räkna tänderna på en av ungarna. Hur många tänder den här unga människan har, hade kunnat avgöra om hen skulle sättas på planet eller ej.

Tandräkning är ett av många icke vetenskapliga sätt enskilda handläggare använder för att ”bevisa” hur gamla barn är. För att göra de åldersuppskrivningar som behövs för att kunna sätta barn på plan. För att verkställa fattade beslut. För att kunna hävda att det är 18-åringar som deporteras. När det är barn.

De omöjliga hände

Jag kan bara konstatera fakta. Folk gör som de blir tillsagda, planet lyfte, det hände, det händer nu. Jag trodde inte det, jag och mina kollegor har ofta undrat hur det skulle gå att genomföra, deporteringen av ungar, till ett land som befinner sig i krig. Man kan ju inte skicka ungar till fara, inte Sverige, inte vi. Aldrig.

I dag vet jag att det gick. Att livet inte riktigt blir sig likt igen. I alla fall inte för mig och mina nära. I övrigt var det ganska tyst igår, svenska folket verkade inte veta vad som pågick – eller? Journalisterna smög omkring, nyheten nådde aldrig löpen. Det var tyst. En märklig och obehaglig tystnad. En tystnad som talar sitt tydliga språk: Vi gör det vi blir tillsagda, vi förhåller oss lydigt till fattade beslut. Vi ifrågasätter inte, utan deporterar hellre barn som säger att de kommer att dö.

Matilda Brinck-Larsen

gruppchef Runntångensboende,
huvudansvarig Sandarna BK Lag C 
livmodersmamma, familjehemsförälder

 

Se mer från - Debatt: Ensamkommande
Mest läst