I min senaste spalt skrev jag att svenskan är en konstruktion som vuxit fram genom seklerna, att ordböcker och grammatikor dokumenterar konstruktionen och att GP och andra tidningar dagligen förvaltar den här konstruktionen.
Det kom en del protester: tidningarna förvaltar inte alls språket, utan de slarvar med det.
Förvaltning utesluter inte slarv. Det gäller språk och mycket annat. Stat och kommun förvaltar våra skattemedel, men alla anser inte att förvaltningen är den optimala. Likväl förvaltas skattemedlen.
Det språk som beskrivs i ordböcker och grammatikor är i första hand den offentliga svenskan, speciellt den offentligt skrivna svenskan. Och var hittar vi den, om inte just i tidningar och tidskrifter. Där är språket som mest synligt, och där har det störst möjlighet att påverka oss andra.
När det i dag skrivs nya ordlistor, ordböcker och grammatikor, spelar just dagstidningsspråket en avgörande roll. Svenska Akademiens ordlista kommer med en ny upplaga med cirka tio års mellanrum. Eftersom tidningarna skriver twittra och åsiktskorridor, kommer de orden in i ordlistan. När ord som biljettång och fagerlockig inte används längre, försvinner de ur ordlistan.
När det skrivs nya grammatikor, använder författarna dagstidningsspråket som källa, men de grammatiska strukturerna är naturligtvis mer trögrörliga än ordförrådet.
Dagens språkbeskrivningar utnyttjar de stora digitala textsamlingar som finns på Språkbanken vid Göteborgs universitet (åtkomliga på nätet). Materialen omfattar några miljarder ord i dag. Förutom tidningstext finns där också romaner och material från sociala medier.
Som modell för offentligt skriven svenska är tidningstext bättre än romaner och sociala medier. Romantext har en väldig spännvidd mellan högt och lågt, och på sociala medier finns texter som i vardaglighet och språklig osäkerhet vida överträffar allt man kan finna i GP. Landets tidningsspråk är faktiskt någorlunda enhetligt.
Modellen för den offentligt skrivna svenskan är alltså dagstidningsspråket, och modellen för den offentligt talade svenskan är språket i radio och teve.
Dagens språkbruk i massmedierna kommer att ligga till grund för morgondagens språkbeskrivningar. Detta betyder att journalister har ett speciellt ansvar, ett ansvar som de kanske inte är medvetna om. Det spelar roll vad som sägs och skrivs offentligt.
Men journalister är också människor som har fostrats av föräldrar och utbildats av lärare. Följaktligen har vi alla ett ansvar för förvaltningen av språket, inte minst i uppgiften att överföra modersmålet till nästa generation. *
Lars-Gunnar Andersson
professor i moderna svenska vid Göteborgs universitet