På min sovrumsvägg hänger en guldmedalj med blågult sidenband. Det är NOR – För Nit och Redlighet i Rikets Tjänst. Den delas ut till den som utan anmärkning tjänat staten i 30 år. Det är få som innehar medaljen, inte för att det skulle vara ont om statstjänstemän med 30 år i yrket, utan för att de flesta väljer något av alternativen armbandsur eller kristallskål.
De skandaler i statsförvaltningen som avlöser varandra, senast i samband med Transportstyrelsens IT-upphandling, väcker frågor om hur det numera står till med niten och redligheten. Uppenbarligen inte särskilt bra, men det är inte något som har inträffat i år eller under det senaste decenniet. När jag började min bana som statstjänsteman i början av 70-talet kunde man se tecken som borde ha oroat redan då.
Två slags chefer
Även en ung och oerfaren medarbetare märkte snart att det fanns två slags chefer. Det var de nitiska och redliga. De som var präglade av ämbetsmannaidealet. Och det var de som var lyhörda för signalerna från departementet och inte var främmande för att tänja på redligheten om så krävdes. Inom myndigheten rådde en stark spänning mellan de två traditionerna. I de fall då ämbetsmannatraditionen förvaltades av mellancheferna och den politiska anpassligheten av högsta ledningen var det uppenbart vem som tog hem spelet. Men inte för gott, ämbetsmannaidealet fanns länge kvar, med växlande framgång.
Från 80-talet blåste nya vindar in i statsförvaltningen med managementtekniker som brukar sammanfattas under benämningen NPM, New Public Management. De ledde utan tvekan till en effektivisering av den offentliga förvaltningen, men fick också negativa konsekvenser. En var en urholkning av professionalismen, när etiska principer ersattes av kvantifierbara resultatmål. En annan att verksamheternas högsta ledning inte rekryterades bland experter på sakområdet utan bland administratörer eller politiskt meriterade personer.
Partierna en del av problemet
Kan då politiken återupprätta nit, redlighet och professionalism i den offentliga förvaltningen? Mycket talar för att de politiska partierna inte är en del av lösningen utan en del av problemet. Också på det området har mycket förändrats. Medlemssiffrorna sjunker, vilket spelar mindre roll när partistödet skapar en viktigare ekonomisk bas än medlemsavgifterna. Med marginaliserade partimedlemmar reduceras också riksdagens roll till det som somliga betecknar som ett knapptryckarkompani. Sveriges konstitution bygger på folksuveränitetsprincipen, inte på maktdelningsprincipen. Men den reella makten koncentreras alltmer till regerings- och partikanslier, som i hög utsträckning domineras av människor som från början vigt sitt liv åt politik men saknar förankring i det civila samhället.
Måste söka utanför boxen
Hoppet om förändring måste i stället riktas åt andra håll. Det svenska folkets aktiva deltagande i res publica, det offentliga samtalet, är i själva verket imponerande och utspelas på sociala medier som Twitter, Facebook och Snapchat. Den fördjupade analys och faktagranskning som många saknar i traditionella medier återfinns i stället i bloggar och nyhetssajter på nätet som drivs av engagerade medborgare. Och ett ökande antal människor gör som jag själv, engagerar sig i ett parti som står fritt från det som belastar nuvarande regerings- och oppositionspartier.
Vilken väg man än väljer blir det allt tydligare att lösningen på dagens problem i den offentliga förvaltningen måste sökas ”utanför boxen”. En del av den lösningen handlar om att återskapa nit, redlighet och professionalism i offentlig verksamhet.
Lennart Göranson
före detta statstjänsteman och ledamot i partistyrelsen för Medborgerlig Samling