En gång lärde vi oss interpunktionens grunder, det vill säga hur man sätter ut skiljetecken som punkt, komma, kolon och lite annat. Detta var kanske inte det roligaste vi gjorde, men det var viktigt.
Om man. Sätter punkt. Efter vartannat. Ord i. Meningen blir. Den oläslig. Tanken är att interpunktionen ska markera och hålla isär textens innehållsbitar, och i bästa fall spegla hur dessa hänger ihop med varandra.
I början fick vi lära oss saker som: en tanke – en mening. Det är en bra början, men ibland innehåller en tanke flera innehållsbitar. I exemplet ”Meningen blir oläslig om man sätter punkt efter vartannat ord” finns två tankeled. Först kommer konsekvensen (huvudsatsen), och efter om kommer villkoret (bisatsen).
Man kan, om man vill, sätta komma före om, men det är ganska onödigt eftersom om fungerar som en gränsmarkör. Det blir annorlunda om vi sätter villkoret före konsekvensen, vilket är den vanligaste ordningen: ”Om man sätter punkt efter vartannat ord blir meningen oläslig”.
I talspråk brukar gränsen mellan leden markeras med ett så: ”Om man sätter punkt efter vartannat ord så blir meningen oläslig”. Vi kan även skriva på det sättet, men en del tycker att det är lite väl vardagligt. En annan möjlighet är att ersätta talspråkets så med ett kommatecken.
I resonerande text är det mycket vanligt att meningar inleds med bisatser, och bisatser känner vi igen genom att de inleds med subjunktioner som eftersom, trots att, fastän, om och även om. Då är det en klok politik att markera bisatsens slut med ett kommatecken. Om man tycker att det är svårt att se var bisatsen slutar, så fungerar det utmärkt att tänka på att det är där som talet har ett så. (I nyss skrivna mening använde jag både komma och så.)
Varför är detta viktigt? Jo, tänk dig en text i GP som har ett par hundra tusen läsare. Anta att tio procent hakar upp sig på en lång mening och tvingas till omläsning för att få ordning på strukturen. Även om det bara tar någon sekund för varje läsare, kan den sammanlagda tiden bli några timmar – till ingen nytta. Och det finns många texter med många meningar. Blir det många hack i läsningen, kan läsaren dessutom bli irriterad.
Om skribenter ägnar några sekunder åt att fundera över sin interpunktion, skulle den sammanlagda tidsvinsten bli ansenlig. Oansenliga kommatecken spar lästid; de kan faktiskt vara samhällsekonomiskt lönsamma. Det är synd att så många snålar på dem.
Alltså, sätt ut ett kommatecken mellan en inledande bisats och den följande huvudsatsen.
Lars-Gunnar Andersson
professor i modern svenska vid Göteborgs universitet
Mejla din språkfråga till: lars-gunnar.andersson@svenska.gu.se