Villkoren för människor med funktionsnedsättningar, som grupp betraktat, är inom de flesta samhällsområden sämre jämfört med befolkningen i stort. Så har det alltid varit. Nu senast bekräftades den sanningen av Myndigheten för delaktighet i rapporten "Hur är läget 2014?" som är den tredje samlade uppföljningen av regeringens strategi för funktionshinderspolitiken 2011–2016.
Det märkliga när det handlar om villkoren för oss som lever med funktionsnedsättningar är att Sverige antagit politiska mål och riktlinjer som på många sätt är invändningsfria, men oftast stannar vid vackra ord och brist på handling. Sverige var trots det bland de första nationerna att ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Vi hade ju redan den övergripande politiken och den rätta lagstiftningen på plats tyckte våra politiker. En inställning som uttrycker ett visst övermod mätt med verklighetens mått. Och följaktligen får Sverige kritik av FN:s övervakningskommitté som uppmanar regeringen att säkerställa konventionens anpassning till svensk lagstiftning för att därmed kunna tillämpas som svensk lag.
Fokus på fusk
Varför tillåts denna nonchalans gentemot fattade riksdagsbeslut tillåts fortsätta år efter år? I det allmänna medvetandet framstår vi som människor som drabbats av sjukdom och skador som bäst tas om hand av sjukvårdande och sociala myndigheter.
Våra villkor har i praktiken reducerats till vårdfrågor och politiken till vilka behov som samhället ska bekosta och vad som anses som rimliga kostnader. Stor kraft läggs också på att kontrollera och beivra fusk och överutnyttjande med motiveringen att det är för vårt eget bästa. Nästan aldrig diskuteras på allvar villkoren för människor med funktionsnedsättningar som en fråga om medborgerliga och mänskliga rättigheter i bredare politiska sammanhang som till exempel i valtider. Marginaliserade till en kostnad, som vi dag är, kommer vårt människovärde aldrig att erkännas.
Detta sätt att se på människor med funktionsnedsättningar har förstärkts under de åtta år Alliansen har haft makten. Grundläggande för Alliansens politik – som kanske ska läsas Moderaternas politik - har varit just ekonomisk effektivitet, spara och hushålla och att satsa på reformer som stärker den tillväxtskapande delen av ekonomin, det vill säga näringslivet och det privata företagandet. På detta sätt har Alliansen byggt upp ett krismedvetande som effektivt, hittills i alla fall, satt stopp för en annan politisk debatt. En debatt som borde handla om rättvisefrågor, allas delaktighet och hur vi ska uppnå ett jämlikt samhälle. Med andra ord vilket samhälle vill vi ha!
Nödvändiga reformer
Är verkligen problemet som Alliansen ser det att det saknar pengar till rättvisereformer? Att vi inte skulle ha råd med en välfärd som omfattar alla! Svaret måste bli nej. Tvärtom, Sverige är ett rikt land. Det finns ekonomiskt utrymme att föra en radikal fördelningspolitik som jämnar ut skillnader mellan människor och som tar sig an uppenbara orättvisor.
Det kortsiktiga kamrerstänkandet är dock djupt förankrat i svensk politik. Vill det rödgröna blocket, som i viss mån är historiskt medskyldiga, ändra på detta? Har man modet att gå från retorik till handling, till exempel när det gäller att stifta en lag som i verklig mening klassar bristande tillgänglighet som diskriminering och att sätta stopp för den pågående urholkningen av rätten till personlig assistans? Detta är två viktiga exempel på nödvändiga reformer som väntar på sin lösning av nästa regering.
Lars Hagström
ordförande i Förbundet Rörelsehindrade
