De finanskriser som har drabbat USA och EU sedan 2008 har märkbart ökat självkritiken inom nationalekonomin. Även i ett land som Sverige, som fullständigt har dominerats av neoklassiska modeller, har det för flertalet blivit uppenbart att de modellerna är otillräckliga. Jens Ergons utmärkta reportage i SVT 2 Vetenskapens värld den 19/11 förra året visade på ett mycket pedagogiskt sätt att konventionell nationalekonomi, hur häpnadsväckande det än ter sig, faktiskt inte verkar förstå vad pengar är. Pengar uppstår genom kreditgivning. De existerar inte i en given mängd som cirkulerar i samhället, utan som (teoretiskt sett obegränsade) fantasier om framtida avkastning. När de fantasierna inte håller spricker också finansbubblorna.
Även om institutionerna för nationalekonomi nu har haft anledning att möblera om bland litteraturlistor, forskningsprioriteringar och personal vore problemen därmed långt ifrån över. Tilltron till nationalekonomin har skadats i grunden. Det räcker inte med att reformera modellerna, exempelvis genom att ge utrymme åt kreditinstitutens roll. De problem som nationalekonomins världsbild ställer till med är oändligt mycket större än finanskriser.
I ett chocktillstånd
Det är betecknande att nationalekonomerna skakas först när investerare i de rika länderna drabbas. Från Wall Street har vi fått en strid ström av böcker om hur framstående finansmän, ämbetsmän och politiker som i ett chocktillstånd försökte förstå vad det var som hände. Drottning Elisabeth av England hade all anledning att fråga några av landets främsta ekonomer varför de inte hade förutspått krisen. Problemet var alltså att den ekonomiska vetenskapen inte längre tjänade dem vars intressen den skulle företräda. Men att den i tvåhundra år har legitimerat en tilltagande utarmning av fattiga människor och deras miljö har varit lättare att blunda för.
När nu ekonomerna från olika håll utmanas att revidera sin världsbild finns det som tur är gott om litteratur att tillgå. Å ena sidan borde det vara viktigt för studenterna i nationalekonomi – framtidens makthavare – att lära sig vad pengar faktiskt är, och hur den hävdvunna teoribildningen kring hushållningen med pengar speglar Europas koloniala ambition att omfatta allt mänskligt beteende, oavsett kultur eller moral. Det räcker alltså inte med att kunna räkna. Här är litteraturen i ekonomisk antropologi särskilt användbar, exempelvis Stephen Gudeman eller David Graeber, vars stora bok om Skuld: De första 5 000 åren (under utgivning på Daidalos) lär ha lästs flitigt bland deltagarna i Occupy Wall Street-rörelsen.
Kan inte bara räkna pengar
Å andra sidan borde framtidens makthavare också lära sig att penningflöden äger rum inom en biofysisk verklighet som är känslig för exempelvis koldioxidutsläpp, havsförsurning och artutrotning. Detta forskningsfält kallas ekologisk ekonomi. Så länge vi bara räknar i pengar ser vi inte de ojämna globala flödena av energi, material, markåtgång och arbetstid som utarmar människor och landskap bortom vårt synfält. Men om ekonomistudenterna nu befrias från sina skygglappar både mot antropologi och ekologi skulle framtiden kanske te sig mera hoppfull.
Hopp om ny teknik vilseledande
Kanske de till och med skulle börja ana att våra förhoppningar om ny teknik till stor del är lika vilseledande som våra föreställningar om pengar och tillväxt. Tekniken och pengarna är oupplösligt förbundna med varandra. Inget tekniskt system kan införas om det inte är lönsamt, och det beror i sin tur på hur arbete och resurser prissätts i olika delar av världen. Det är därför modern teknik är lika ojämnt fördelad i världen som pengarna. Om vi lyckas se hur tekniska system förutsätter sådana prisskillnader på världsmarknaden, förstår vi att teknik faktiskt i grund och botten är en fråga om ojämna utbytesförhållanden. Då blir det också svårare att hoppas att vår nuvarande konsumtionstakt ska upprätthållas med biobränslen och solpaneler.
Inga illusioner
Låt oss dock inte ha några illusioner om snabba förändringar. Den globala kapitalismen kommer liksom nationalekonomin naturligtvis att överleva oss alla, de tilltagande kriserna till trots. Men liksom de medeltida teologerna efterträddes av makthavare som så småningom blev tvungna att acceptera att Jorden inte är universums medelpunkt, kan vi hoppas att framtidens politiker en dag får upp ögonen för vad pengar (och ny teknik) är och vad de ställer till med i människosamhällen och ekosystem. Till dess har vi alla att ta ställning till om vi i backspegeln vill betraktas som en av dem som tillhörde problemet, eller dess lösning. Det kommer framtidens idéhistoriker att kunna bedöma.
Alf Hornborg
professor i humanekologi
Lunds universitet
