Vår alkoholpolitik ger oss all världens sopviner

Det svenska monopolets ensamrätt för distribution av alkoholhaltiga drycker innebär att inköpen görs för hela det svenska folket och då krävs volym. Då blir det oftast industrivin i glasen, skriver vinhandlare Henrik Tauson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Får det lova att vara ett glas vin ? Nej tack, men jag tar gärna en öl. Situationen uppstår regelbundet trots att jag är vinälskare. Ingen vinsnobb med krav på lyxviner – men på kvalitet. Mitt svar beror på att de vanliga vinerna som dricks och serveras i Sverige kommer från vinindustrin och har för mig så lustig onaturlig smak att jag föredrar att avstå. Och framför allt - vinerna ger mig alltför ofta huvudvärk redan i små mängder.

För de som sett SVT Uppdrag gransknings inslag "Det hemliga vinet" (12/6) bör förstå vad jag menar. Tyvärr är reportaget inte komplett i sin analys av vinets värld. Enbart naturviner utan några tillsatser alls nämns som tänkbart alternativ till de modifierade industrivinerna. Naturvin är dock en nisch som utvecklats på senare år med blandat resultat. Vinerna har ofta aromatiska inslag av både ruttna ägg eller rent av komocka och är sällan någon glädje att dricka.

ANNONS

Existerar inte i Sverige

Inte ett ord nämns i reportaget om viner från vanliga familjevinodlare i Europa som varken är kemister eller naturrevolutionärer. Vinodlare som brukar den mark som ofta gått i arv inom familjen och som vinifierar enligt tradition. Dessa vinodlare nämns inte därför att de helt enkelt inte existerar i Sverige. Nästan allt vin vi erbjuds via monopolet i normal prisklass är industrivin. Speciellt för den som inte, med egen professionell kunskap, eller som förlitat sig 100 procent till vinjournalisters rekommendationer, har tid att rusa till butik vid nyutsläpp för att köpa de fåtal klenoder som erbjuds. Ofta för att mötas av ett redan tömt hyllplan. Det svenska monopolets ensamrätt för distribution av alkoholhaltiga drycker innebär att inköpen görs för hela det svenska folket och då krävs volym.

Uppdrag granskning vill ha mer detaljerad information om vad vin egentligen innehåller och som svensk kan jag förstå detta. Industrivinerna skulle troligen behöva mer transparens, inte minst för att jag ska kunna undvika ont i huvudet efter ett glas. Problemet är dock att lagstiftningen är europeisk och problematiken med industriviner främst är svensk. Jag har redan nämnt volymproblemet, men det hela är också en fråga om stora pengar.

Ingen kvalitet under 100-lappen

ANNONS

Vårt "snälla" monopol tar inte bara fram viner som bättre ska svara mot den svenska smaken. Nej, anledningen är främst ekonomisk. I Sverige går 60 procent (i genomsnitt) av priset du betalar för vin till skatter och till Systembolaget själva. 40 procent återstår till producenten, transportören och importören. Med den prisbilden blir det svårt att erbjuda kvalitet under 100 kronor per flaska, det blir i stället industriella metoder som tar sig an lågprissegmenten. Modellen gör att monopolets inköpare måste söka efter discountviner, gärna i mer underutvecklade länder där arbetskraft är billig och priset därav är lågt. Man hamnar som slutkonsument ofta i den patetiska situation där man diskuterar fördelen med närodlad mat samtidigt som man avnjuter billigt boxvin med ursprung från andra sidan jordklotet.

Ursprungligen har alkoholpolitiken för avsikt att ta ansvar för folkhälsan och inte göra alkohol tillgänglig till för låga priser.Problemet i dag är att vi invånare i det så kallade "brännvinsbältet" har utvecklats och att flertalet svenskar själva kan behärska sin alkoholkonsumtion. Prisbilden på grund av skatter är dock så förvrängd att en egen modell med industrivin har utvecklats och blivit den enda fungerande i ett vinmonopol med höga skatter. Sverige blir destination för världens sopviner som sockras och omarbetas vid behov. Det är också anledningen till att "svenska" viner ofta inte finns i andra länder.

ANNONS

Dyrt för små vinodlare

Uppdrag gransknings önskemål om bättre information om vinets ingredienser på vinettiketterna borde således gynna de kvalitetstänkande småodlarnas sak, då en riktig ingredienslista skulle belysa skillnaden mellan ett industrivin och de småskaliga kvalitetsvinerna. Inte minst skulle sockerhalten bli mer transparent då flera europeiska vinregioner fullständigt förbjuder sockertillförsel eller tillåter den i betydligt mer begränsad utsträckning än i Sverige. Tyvärr är problemet inte så lätt att lösa rent konkret.

Enligt ECIW, European Confederation of Independent Winegrowers, skulle innehållsdeklarationer uppskattningsvis kosta 100–180 euro per druvsort. En spottstyver för ett stort vinindustriföretag – däremot en helt annan sak för en tre-hektars familjevingård i Italien med 10-15 olika druvsorter att analysera och nya etiketter att trycka varje år.

Bör tvingas till transparens

Det handlar inte om att göra avkall på transparens inom vinindustrin, det är snarare en fråga om vad ingredienslistor för vin verkligen kan bidra med då många småodlare säkerligen skulle gå under med ännu mer reglering. Värdet av dessa nya etiketter ska därför ställas i relation till den risk som finns på lång sikt att vintraditionens mångfald försvinner i den europeiska vinodlingen. Detta till fördel för den standardiserade industriella vintillverkningen.

Frågan är inte hur en generell onödig lag ska redigeras, utan snarare hur de som fuskar och utnyttjar den mindre krävande etiketteringen för att stjälpa ut sina kemitillverkade industriviner ska tvingas till mer transparens i sin vinproduktion.

ANNONS

EU har bett att vinindustrin själv ska återkomma med ett förslag på hur ingrediensförteckningen ska utformas innan mars 2018. Nedräkningen har alltså mer än börjat. Redan 2019 är det sedan EU-val som drastiskt kan omfördela korten i den här debatten.

Henrik Tauson

vinhandlare och vd för IVINIO

ANNONS