Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Behöver stöd och skydd. Många unga känner hopplöshet inför att anmäla och menar att det ändå inte hjälper. Här har vårdnadshavare, skola och rättsväsende ett stort ansvar, skriver Elza Dunkels.

Unga upprepar vuxnas beteende – även på nätet

Det digitala våldet beror varken på nätet eller de ungas beteende. Det är snarare ett samhällsfenomen. Vi måste därför motarbeta det digitala våldet på två plan: det samhälleliga genom att motarbeta normer som tillåter våld mot flickor och kvinnor, och det personliga, där vi alla tar ansvar för vårt eget agerande, skriver Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete.

GP har i ett par artiklar berört det digitala våldet där framförallt flickor utsätts för kränkningar och utpressning. Precis som Tjejjouren Väst påpekar liknar detta vuxnas våld i nära relationer. Våldet är inte alltid anonymt, utan offer och förövare känner många gånger varandra sedan tidigare och påfallande ofta genom skolan. Det betyder att vi måste söka förklaringen i samhällsfenomen snarare än i ungas uppförande. Att skylla utvecklingen på nätet håller heller inte. Nätet har visserligen förenklat för förövarna men eftersom problemen funnits sedan urminnes tider är orsakerna lika gamla. Egentligen är det enkelt; grunden till det digitala våldet är destruktiva normer som säger att vissa människor och grupper är mer värda än andra.
Ingen isolerad nätföreteelse

Ingen isolerad nätföreteelse

Att tjejer kränks sexuellt är inte en isolerad nätföreteelse. Det är inte ens något ungdomsfenomen. Tvärtom är det problem som alla generationer har brottats med och som förs vidare från äldre till yngre. Här kan vi hitta början till en långsiktig lösning; vi kan bryta ner de normer som säger att pojkar är mer värda än flickor och som leder till att flickor objektifieras och ses som handelsvaror. Det är inget lätt arbete men det går att göra.

Den stora fördelen med att angripa de destruktiva normerna i stället för att fokusera på ungas beteende är att det arbetet börjar med oss själva. Vi som är vuxna kan alltså redan i dag, nu med en gång, identifiera när vi själva bidrar till att objektifiera flickor och kvinnor, när vi talar nedsättande om unga och på andra sätt bidrar till ett ojämställt samhälle. Vi måste också engagera skola, föreningsliv, arbetsplatser, politiken och inte minst rättsväsendet. Men allt detta går att göra. Vi slåss alltså inte mot en utomstående fiende, som till exempel internet eller dagens förtappade ungdom, utan vi slåss mot våra egna fördomar och invanda tankemönster.

Akuta insatser också nödvändiga

Detta handlar dock om långsiktiga lösningar. Under tiden som vi utmanar rådande normer pågår kränkningar utan uppehåll. Därför behövs även akuta insatser för att stötta de utsatta.

Vi måste bli bättre på att prata om kränkningar, med alla åldrar. Vi måste hjälpa potentiella offer att sätta namn på det de blir utsatta för. Många av kränkningarna kan fortgå därför att den som blir utsatt inte vet att det är fel. Flickor får kommentarer om sitt utseende redan från väldigt ung ålder och många behöver få veta att de har rätt att säga ifrån och att det går att anmäla.

Många unga känner hopplöshet inför att anmäla och menar att det ändå inte hjälper. Här har vårdnadshavare, skola och rättsväsende ett stort ansvar. Vi behöver alltså tala om för unga att de har rätt att skydda sig, säga ifrån eller be om hjälp. Vi behöver också finnas där för att stötta och skydda. Den som är utsatt orkar inte alltid föra sin egen kamp utan kan behöva lämna över till någon annan.

Se över sitt eget agerande

Det är också lika viktigt att se över sitt eget agerande, på och utanför nätet. Hur kommenterar vi kvinnliga nyhetsuppläsare? Hur twittrar vi om Mello? Vilka länkar delar vi? Hur talar vi om dagens ungdom? Studier visar, föga överraskande, att barn tar efter sina vuxnas beteenden även på nätet.

Sammanfattningsvis måste vi motarbeta det digitala våldet på två plan: det samhälleliga genom att motarbeta normer som tillåter våld mot flickor och kvinnor och det personliga, där vi alla tar ansvar för vårt eget agerande genom att:

  • Tydligt tala om att alla har rätt att skydda sig själva.
  • Stötta den som blir utsatt.
  • Se till att inte vara den som utsätter andra.

Det är inte alltid lätt att ta upp de här frågorna med sina barn. Som vuxen kanske man saknar de rätta orden och det hela kan bli obekvämt för båda parter. En början kan vara att visa punktlistan ovan och fråga vad barnen tänker om den. Forskningen om ungas säkerhet på nätet visar att det är viktigt att lyssna på sina unga och höra vad just de har att säga om sin specifika situation. Och sen vara tydlig med att de alltid kan berätta vad som helst och att vi som vuxna lovar att inte bli arga, ledsna eller upprörda över det vi får höra.

Elza Dunkels
docent i pedagogiskt arbete, Umeå universitet

Mest läst