Det finns två Sverigebilder. Den ena av en välfärdsstat som håller på att rämna med bostadsbrist, växande köer till vård och omsorg, allt mer av gängkriminalitet och våld, segregation mellan invandrade och infödda, fler fattiga men också fler stormrika.
Den andra bilden visar ett land med hög ekonomisk tillväxt och dito sysselsättning, som skapas av ett framgångsrikt näringsliv och en expansiv ekonomisk politik. Sverige och svenskarna blir allt rikare, många av oss kan konsumera mer och hålla tillväxten och sysselsättningen uppe.
I allt väsentligt är båda bilderna sanna. Men för folk i allmänhet uppenbaras de på skilda sätt. Bilden av den rämnande välfärdsstaten finns som berättelser i det löpande nyhetsflödet, ofta av människor med egna upplevelser, som kan vara av brott, bostadsnöd, vanvård eller bara fattigdom.
Bilden av Sverige som ekonomiskt underbarn finns främst i siffror och reportage om företag som går bra. Denna information väcker säkert tillfredsställelse bland dem som berörs av den men möts knappast med entusiasm av det stora flertalet.
Det är alltså inte konstigt om den första bilden ger ett starkare intryck hos allmänheten av tillståndet i vårt land än den andra. Det är också mer känsloladdat, fyller människor med oro, även för sin egen och sina närståendes trygghet och välfärd.
Oro att ta på allvar
Denna oro kan vara överdriven och innehålla fördomar om andra människor, framför allt dem man betraktar som främlingar. Men den finns och syns tydligt i väljarnas rangordning av samhällsproblem de vill ha lösta. Framför allt måste rättsstaten återupprättas och bristerna i vården och omsorgen undanröjas. Att oron också innehåller en misstro mot det politiska system vi lever under torde framgå av att Sverigedemokraterna är det riksdagsparti som enligt alla opinionsmätningar kommer att växa mest i höstens val.
Regeringens stora reformbudget för 2018 var ett försök att övertyga väljarna om att deras Sverigebild är den enda sanna – sysselsättningen ökar, statsfinanserna är urstarka och med ”den svenska modellen” intakt tar vi oss genom svårigheterna. Opinionsläget tyder inte på att man lyckats. Det verkar Socialdemokraterna ha insett och börjar nu bearbeta den bild som visar integrationspolitikens problem och de stora insatser som krävs för att laga revorna i välfärdspolitiken, framför allt hur de många nya invånarna ska få någonstans att bo, kunna tala svenska och skaffa sig ett arbete. Men välfärden kräver också att många tusen nya poliser, lärare i skolan och personal i vården kan utbildas och rekryteras.
I så fall har Socialdemokraterna förstått att det går att både tala om politikens framgångar och erkänna att svåra problem uppstått som återstår att lösa. Det har inte Miljöpartiet, som angriper övriga partier för att ”svartmåla Sverige”.
Ändrat tonfall
Även Moderaterna har under sin nya ledning ändrat tonfall. Visserligen fortsätter partiet sin normala kritik av Socialdemokraterna, kanske framför allt deras syn på lagstyrningen av arbetsmarknaden. Men i ett väsentligt avseende är man enig med sin arvfiende: Sveriges ekonomi står stark. Och ännu har Moderaterna inte rullat ut en matta av nya stora skattesänkningslöften. Det Ulf Kristersson (M) talar mest engagerat om är hur den misslyckade integrationspolitiken måste förändras.
Både Stefan Löfven (S) och Kristersson håller fast vid att deras mål är att leda Sveriges regering efter nästa val. Båda vet också att inget av de traditionella partiblocken kan bilda en regering utan att åtminstone tolereras av Sverigedemokraterna. Fast det vill ingen av dem tala om.
Däremot har Ulf Kristersson sagt att integrationspolitikens kris kan motivera att en kommission tillsätts för att utarbeta förslag till dess lösning. Som jag tolkar hans ord skulle denna kommission ha samma ställning som Lidbeck-kommissionen hade i början av 1990-talet under finanskrisen, det vill säga vara självständig och politiskt oberoende.
Från kris till nytänkande
Kommissionen gick i sina förslag långt utöver sitt mandat genom att även föreslå förändringar av den politiska beslutsramen när det gällde statsfinanser och budget. Förslagen och deras motiv har kommit att spela en viktig roll för stabiliseringspolitiken. Riksdagens inflytande över statsbudgetens innehåll stramades upp och regeringarna måste hålla sin utgiftspolitik inom långsiktigt fastställda ramar. 1990-talets reformer är ett exempel på hur en allvarlig kris leder till nytänkande.
De flesta är numera ense om att integrationen av invandrare inte har gett tillfredsställande resultat i det förflutna och att ännu större påfrestningar på både välfärdsstat och befolkning väntar. Det borde vara dags för andra än de politiska beslutsfattarna att undersöka vad som gick snett och vad som behöver göras för att integrationsprocessen ska fungera.
Den som tycker att det inte räcker kanske kan begrunda innebörden av ordet koalition. Det står före kommission i ordboken.
Kjell-Olof Feldt
Sveriges finansminister (S) 1983-1990