Ett drygt dygn efter att den fundamentala islamismen (det rätta namnet för terrorn) slaktat och mördat oskyldiga barn och ungdomar står världen till synes fortfarande lika handfallen som för flera år sedan.
Och så klart! Försök att inte missförstå nu! Vi ska chockas. Vi ska sörja. Vi ska sannerligen visa sympati och innerlig solidaritet med offren och offrens anhöriga. Vi ska sluta upp bakom staden Manchester och hela Storbritannien.
Men är det något vi har varit säkra på de senaste åren så är det ju att dessa dåd, dessa barbariska mord, detta fruktansvärda organiserade raseri och hat skulle drabba oss. Alla har vetat det. Ingen är egentligen överraskad.
För vi är Manchester vi också. Vi är den där konsertens besökare och terrorns offer vi också. Jag upprepar det eftersom jag tror det är viktigt. Det är våra barn. Det är vi.
Välorganiserat mördande
Det är inget urskillningslöst mördande vi gång på gång bevittnar. Det är systematiskt och ofta extremt välorganiserat mördande och offren är noga utvalda.
Den religiöst övertygade chauffören i Nice trodde att han skulle hamna i paradiset och tog medvetet sikte på små barn som stod i en kö för att köpa glass. Efter några dygn uppdagades det att han haft ett fotbollslag av människor runt omkring sig och hjälpt honom organisera attacken.
Chauffören på Drottninggatan mördade (bland flera andra) med berått mod en elvaårig flicka. I det fallet har dock IS inte tagit på sig dådet. Det är viktigt att påpeka.
Men det tycks föreligga en sorts märklig önskan att hela tiden utestänga alla seriösa försök att faktiskt förstå varför det som händer, händer. Jag tror det är extremt nödvändigt att faktiskt se vilka skäl och vilka orsaker som terroristerna använder sig av för att legitimera sitt ständiga mördande.
Ingen ofattbar ondska
Låt oss titta på en del av de uttalanden som kommit sedan attacken i Manchester.
Så här säger bland annat den svenske kungen: ”Det är viktigt att vi står enade tillsammans mot denna ofattbara ondska”.
Det är detta med ”ofattbar” som jag har lite svårt för.
Vad är det i denna djävulska ondska som är ofattbar?
Det finns en ideologi bakom mördandet i Manchester. Det är bara att läsa på den officiella hemsida som IS tillhandahåller.
Där kommer det fram att den militanta islamismen (IS) anser att barnen och ungdomarna (mest unga flickor) förtjänade att slaktas. Vad är ofattbart med allt detta?
Eller kan det vara så att vi fortfarande är så patetiskt livrädda för att faktiskt adressera barbariet? Jag kan i så fall förstå det.
De hatar oss
Jag ska inte trötta er med upprepningar om vad som händer med en skribent som envisas med att försöka förstå och analysera detta ”ofattbara” barbari, och jag tycker sannerligen man ska vara väldigt varsam med att hålla isär fredligt troende muslimer med denna avart av islam, men det kan samtidigt inte vara särskilt svårt för någon längre att sätta det som sker i en religiös och politiskt kontext.
Jag menar att vi upprepade gånger sviker de anhöriga, offren och också oss själva när vi är så fruktansvärda fega att vi inte orkar se det som ligger mitt framför oss. Nämligen skälen, anledningen till att den hör terrorn skördar så många liv. De hatar oss och allting med oss. De vill se oss utrotade eftersom vi lever liv som de menar är direkt hädiska. De tror sig ha Gud på sin sida när de slaktar våra barn.
"Sanningen ligger på gatan/Ingen gör den till sin", diktar Nobelpristagaren Tomas Tranströmer.
Det ofattbara går att begripa.
Marcus Birro
författare