Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

taba9296 (kopia)
Sorglig gegga. Att kampen mot islamismen långtifrån är vunnen, underströks ånyo när regeringens samordnare mot så kallad "våldsbejakande extremism" Mona Sahlin lade fram ett åtgärdsprogram förra hösten. Dokumentet är en sorglig presentation där alla former av "extremism" plöjts ner till en gemensam gegga, vilket omöjliggjort effektiva åtgärder, skriver terrorismforskare Magnus Norell.

Svaret på islamistisk terror är inte mer info om islam

Den debatt som rasat i Sverige det senaste året om hot och förtryck från islamister mot kvinnor i flera av våra förorter är en väckarklocka som ringt under lång tid. Det är hög tid för våra politiker att ta upp kampen mot islamism i alla dess former, skriver terrorismforskare Magnus Norell.

Generellt sett står striden inom islam mellan muslimer som anammar moderna värderingar vad gäller frihet, individens rättigheter, jämlikhet mellan könen och demokrati å ena sidan, och muslimer som motsätter sig dessa värderingar och insisterar på ett [radikalt] shariabaserat juridiskt system å andra sidan. Alla muslimer som överhuvudtaget ifrågasätter denna version av islam stämplar de som kättare, eller ännu värre, avfällingar som ska dödas.”

Citatet kommer från Salim Mansour, en palestinsk forskare, som skrev en artikel i september 2014, strax efter att bombningskampanjen mot Islamiska staten (IS) hade inletts. Det sammanfattar vad som står på spel i kampen mot den mycket hårda och bokstavliga tolkning av islam som IS representerar.

Mansour sätter också fingret på ett problem som – återigen – belysts i och med terrorattentaten i Bryssel. Nämligen det faktum att militanta islamister under flera decennier kunnat etablera sig i våra europeiska storstäder. IS må vara huvudaktör i denna den senaste attacken, men grunden har lagts i en oförmåga hos beslutsfattare runt om i Europa att bemöta den islamistiska ideologi som ligger till grund för IS, och all annan form av jihadism, eller militant islamism.

Det här har främst möjliggjorts tack vare att olika islamistiska organisationer (till exempel Muslimska brödraskapet och dess många underorganisationer) fått ett betydande inflytande i flera europeiska länder som representanter för muslimska grupper. Och detta trots att dessa organisationer på inget vis är representativa för gruppen muslimer. Som exempel på det kan nämnas att knappt 25 procent av de svenska muslimerna ens är med i någon form av muslimsk organisation.

Måste stödja reformkrafterna

Allt detta betyder att i tillägg till de militära, polisiära och säkerhetspolitiska åtgärder som långsiktigt måste till för att bekämpa IS (och andra jihadister) – som att knyta ihop flyg- och markstridskrafter i operationer mot IS; ta fram en plan för återuppbyggnad av i första hand Syrien; få bättre kontroll på migrantströmmarna till Europa; införa tuffare åtgärder för de som frivilligt ger sig av för att slåss med IS samt ge polisen bättre möjligheter att kunna hantera konkreta hot, både personellt och utrustningsmässigt – måste vi i Väst fullt ut stödja de reforminriktade krafter som tagit ideologisk strid mot islamismen.

Det behövs också ett mer kraftfullt försvar för de under lång tid tillkämpade rättigheter som våra demokratiska samhällen faktiskt vilar på; till exempel yttrandefrihet (inklusive satir, hån och tuff kritik mot alla former av religiösa och politiska åskådningar); det självklara att jämlikhet råder; att absolut gå emot alla former av segregering, vare sig det gäller kommunala badhus eller politiska församlingar, för att ta några konkreta exempel från samtidens Sverige.

Kan inte kompromissa med jihadism

Svaret på islamistiska terrordåd är inte mer information om islam, utan ett oförblommerat och förbehållslöst försvar för demokrati och det fria, öppna och välkomnande samhällen vi byggt upp i Väst. Man kompromissar inte med jihadism. Man bekämpar den med de medel som står till buds och motarbetar dess ideologiska rötter genom att stödja alla de krafter som går emot islamism.

Att denna kamp är långtifrån vunnen, underströks ånyo när regeringens samordnare mot så kallad ”våldsbejakande extremism” lade fram ett åtgärdsprogram förra hösten. Dokumentet är en sorglig presentation där alla former av ”extremism” plöjts ned till en gemensam gegga, vilket omöjliggjort effektiva åtgärder. Att våld emanerande från olika religiösa och politiska håll kräver olika åtgärder torde vara allmän kunskap vid det här laget, men det tycks helt ha undgått samordnaren.

Europa står inför svåra långsiktiga utmaningar och det gäller således både den ideologiska kampen mot islamism samt den militära och polisiära delen (inklusive underrättelse- och säkerhetstjänst). Och det är oroväckande att det fortfarande – 15 år efter elfte septemberattackerna – är så svårt att samordna effektiva åtgärder på EU-nivå (som bättre informationshantering och underrättelseinhämtning) eller att enskilda länder som Sverige fortsätter att finansiera islamistiska organisationer som befängt nog fått rollen som ”representanter för islam”.

Tydlig väckarklocka

Den debatt som rasat i Sverige det senaste året om hot och förtryck från islamister mot kvinnor i flera av våra förorter är en väckarklocka som ringt under lång tid. Det är hög tid att våra politiker börjar lyssna på dessa signaler och agerar mer kraftfullt till försvar för ett samhällsbyggande som jämförelsevis givit medborgare, oavsett etnisk och religiös tillhörighet, rättigheter – som det heter i den amerikanska självständighetsförklaringen – ”among these are Life, Liberty and the pursuit of happiness”.

Det är ett arv att vara stolta över och värt att ta strid för.

Magnus Norell

forskare med inriktning på terrorism och säkerhetspolitik i Mellanöstern

Mest läst