Replik
Hamnkonflikten, 15/1
Enligt principen ”en dåre kan fråga mer än vad tio visa kan svara på” fortsätter företagens representanter att desinformera om Göteborgs hamn. Senast inkallad är skeppsmäklarnas vd Berit Blomqvist. Här finns inte utrymme att ta upp alla stolligheter i hennes GP-artikel men några måste ändå bemötas.
Bisarr metafor
Mest bisarr blir Blomqvist när hon liknar hamnarbetarna vid kvinnomisshandlare med landets hamnbolag i rollen som slagen hustru. Med grovt klassförakt spelar hon på bilden av den råe hamnbusen som våldför sig på det späda företaget. I den verkliga världen är rollerna omvända; det mycket lilla Hamnarbetarförbundet för en förtvivlad kamp mot den antifackliga jätten Maersk med Svenskt Näringslivs miljarder i ryggen. Värt att påpekas i sammanhanget är att det var ett år sedan det var strejk i hamnen.
Striden i Göteborgs hamn används av arbetsgivarna som murbräcka mot konflikträtten och Blomqvists belåtenhet är stor över att de fått arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) att utreda inskränkningar i strejkrätten. Att arbetsgivare skulle utnyttja detta för att sluta låga avtal med svaga och lydiga fack avfärdar Blomqvist som ”dimridåer”. Problemet är att det redan pågår och har bara kunnat stoppas med hot om stridsåtgärder, senast i fjol av Elektrikerförbundet. Från sin egen bransch borde hon känna till Britanniafallet där Sjöfolksförbundet förbjöds att vidta stridsåtgärder för besättningen på ett bekvämlighetsflaggat fartyg som anlöpt Göteborg. Det fanns nämligen redan ett avtal. På Cypern. Blomqvists Skeppsmäklarförening har ett rymligt samvete när det gäller sjöfolkets villkor.
Direkt pinsamt
Hon försöker också bemöta det faktum att det på andra områden, till exempel skolans, finns olika fack med egna avtal genom att säga att det där råder individuell lönesättning och inte tarifflöner. Ett obegripligt argument med tanke på att det var först 1996 staten drev igenom individuella löner i skolan, dessförinnan hade tarifflöner gällt i över hundra år!
Direkt pinsamt blir det när hon berättar för oss hur facken bör vara organiserade för vårt eget bästa. Direktör Blomqvists omsorg om oss är rörande men landets löntagare har än så länge rätt att avgöra den frågan själva och så bör det förbli.
De flesta LO-förbund reagerar nu mot Ylva Johanssons utredning – med mitt eget IF Metall som skamligt undantag – och den opinion som nu organiseras kommer inte att låta arbetsgivarnas dröm om minskad strejkrätt gå i uppfyllelse utan strid.
Lars Henriksson
metallarbetare