Inför sprutbyte av humanitära skäl, skrev Helene Odenjung i GP 12/10. Hennes argument är att under de senaste tio åren har 28 narkomaner blivit hiv-smittade av orena sprutor i Göteborg. Både svenska och internationella erfarenheter visar att sprututbytesprogram är en effektiv metod för att minska spridningen av hiv, skriver hon.
Om det sistnämnda verkligen hade varit fallet, och vi inte hade kunnat se några andra negativa effekter av sprutbytesprogram, så hade det varit lätt att hålla med. Men frågan är inte så enkel.
Det finns argument både för och emot sprutbyten. Tyvärr måste man också erkänna att forskningsläget är oklart. Såväl olika studier som inventeringar av kunskapsläget kommer till skilda resultat. Det beror delvis på att det finns metodproblem som gör det svårt att dra säkra slutsatser, men också på att hela frågekomplexet har blivit laddat med fixa övertygelser om vad som är rätt och fel.
En sak kan man konstatera. Det finns inga vetenskapliga bevis på att sprutbytesprogram verkligen är effektiva för att minska spridningen av hiv eller hepatit, som Odenjung också tar upp. En del studier pekar på indicier i den riktningen, men säkra belägg finns inte. Är det så viktigt? Ja, därför att det finns andra studier som pekar på allvarliga risker och negativa effekter av sprutbytesprogram. Ökad tillgång till sprutor tenderar nämligen att eskalera injektionsmissbruket. Blodöverförd smitta är inte den enda risken i sammanhanget. Det är livsfarligt att injiciera narkotika i blodomloppet även om sprutan är ren. Årligen dödas uppåt 400 människor i Sverige av detta.
Negativa konsekvenser
Det är naturligtvis djupt olyckligt att under en tioårsperiod 28 narkomaner i Göteborg har drabbats av hiv genom orena sprutor. Men det kan inte sägas vara en pågående epidemi. Under samma tidsperiod har ungefär 100 gånger fler människor dödats i trafiken i Göteborg. Vi kan inte heller säkert säga att om vi haft sprutbytesprogram så hade antalet hiv-smittade narkomaner varit lägre. Sprutor delas ändå. Tillvaron är inte så välorganiserad när ens liv och ägodelar finns i en plastpåse.
Om den fria tillgången till sprutor leder till att frekvensen av injektionsmissbruk stiger, till exempel att heroinister övergår från att röka substansen till att injicera den, vilket är billigare och ger högre effekt, så kan antalet hiv-smittade stiga i absoluta tal även om andelen skulle minska.
Den enda humanitära inställningen i narkotikapolitiken är att verka för att så få som möjligt i vårt samhälle blir narkotikamissbrukare, och att så många som möjligt av dem som ändå blir det får effektiv hjälp att sluta. Det måste vara huvudinriktningen, inte att på olika sätt underlätta ett fortsatt missbruk.
Olycklig rekommendation
Det är olyckligt att Gerhard Larssons Missbruksutredning rekommenderar sprutbyte, och att Stockholm är på väg att införa det. Ett av argumenten är att det finns i många andra länder. Men då ska man också väga in att den restriktiva narkotikapolitik vi fört i Sverige har medverkat till att narkotikamissbruket i vårt land inte är av samma dignitet som i många andra länder. I internationell jämförelse är vi också ganska lindrigt drabbade av hiv.
Det finns en stark majoritet över blockgränsen för en fortsatt humanitär och restriktiv narkotikapolitik i Göteborg. Av sex partier i Kommunstyrelsen har fyra kommit till slutsatsen att nackdelarna och riskerna med sprutbytesprogram väger tyngre än fördelarna och nyttan. Som sagt, det är den humanitära inställningen – så få som möjligt ska börja med droger och de som ändå gör det ska vi försöka rädda, inte hjälpa att fortsätta.
Dario Espiga (S)
kommunalråd
Martin Johansson
ordförande i Göteborgsavdelningen Kris