Den höga sysselsättningsgraden bland bosnierna som kom till Sverige under nittiotalet fick nyligen stor uppmärksamhet i medierna. Möjliga förklaringsmodeller samt en förundran över den berörda gruppens höga etableringsgrad på arbetsmarknaden dominerade diskussionen. Bland bosnierna själva väckte vinkeln på ämnet allt från stolthet över framgången till förvåning över förvåningen.
Nu när vi har ett flertal svenska bosnier i ledande positioner och på viktiga poster, ligger det nära till hands att tro att dörrarna till jobben var vidöppna, men så var det inte riktigt.
Trots de gynnsamma omständigheterna såsom gruppens europeiska ursprung och geografiska och kulturella närhet, bygger bosniernas lyckade integration framför allt på ansträngning, viljan att satsa och ge järnet. Vägarna till jobben gick genom omskolning, komplettering av utbildningar från hemlandet, beredskap att ta jobb under sina kvalifikationer och sist men inte minst, arbetsgivare som vågade och ville ge en chans till de som var nya i språket och oinvigda i den svenska arbetskulturen.
Avgrundsdjupt underläge
Som en medlem i den omskrivna gruppen, vill jag minnas att det underläge man befann sig i var avgrundsdjupt och knäckande. Det handlade om språket och kulturkoden förstås, men lika mycket handlade det om den allmänna synen på flyktingar och flyktingskap som skapar attityder och förhållningssätt som verkar nedslående på nykomlingens mod att försöka bli en framgångsrik medlem i den svenska gemenskapen.
De attityder och förhållningssätt en flykting möter är avgörande faktorer som även i dag verkar i det dolda trots att de ofta avgör vilka som släpps in i gemenskapen och vilka som lämnas utanför. Det är lika viktigt som det är svårt att synliggöra dessa mekanismer och därför vill jag gärna ge en liten illustration ur mitt eget liv:
Det tog ett tag innan jag lärde mig att föra en vardaglig konversation på svenska, att småprata om mat, väder eller barnuppfostran. Trots att mitt liv som nybliven mamma mest handlade om just dessa ämnen. Samtidigt klarade jag av att i rätt sammanhang använda orden prickskytt, beskjutning, vattenkö och granatsplitter. Det var de orden som utgjorde mitt överlevnadsordförråd. Men tiden gick och jag lärde mig att ”taksomike” var tre ord och ”uppe hols till stond” ett ord. Så småningom återupptog jag min yrkesbana som lärare – nu inom den svenska skolan.
Allt landade i kriget och flykten
Resan till jobbet tog två timmar, men glädjen och nyfikenheten inom mig strålade i kapp. På vilket sätt undervisade mina kollegor, hur såg deras liv utanför skolan ut, vad pratade de om på rasterna? Många av dem bjöd in till samtal, undrade om situationen i hemlandet och släktingarna som var kvar. Jag läste i smyg skyltarna på deras fack i ivern att lära mig deras svårstavade namn, för de var viktiga för mig på flera olika sätt. Jag var bland de yngsta i kollegiet och såg alla mina svenska kollegor som mentorer och modeller för hur en svensk lärare ska vara.
Jag försökte initiera de där spännande samtalen kollegor emellan, men alla slutade med samma ämnen – de som handlade om kriget och flykten. Andra teman fick alltid till någon annan ta hand om. Jobb, vardagsliv eller fritidsintressen förväntades jag inte ha något att säga om. Speglad i omgivningens ögon började jag sakta men säkert ta till mig en påklistrad identitet som föga stämde med den jag egentligen var.
Menade inget illa
Ingen menade något illa. Ingen tänkte onda tankar, de bara förmedlade sin bild av människan bakom det abstrakta begreppet flyktingskap. Ungefär samma bild jag själv hade bara dagarna innan jag lämnat hemlandet när jag satt i min tevesoffa och såg på strömmar av människor fördrivna från sina hemländer. Jag kände medlidande, men ingen identifiering. Inte en tanke på att det kunde varit jag. Ingen bild av att samma människor, bara dagarna innan, gått till sina jobb, fikat med sina kompisar och skyndat hem för att se sin favoritserie. Inte fattade jag det förrän jag stod i min vårkappa mitt i juli i en kö i Ystads stora idrottshall och lät vakterna sätta en stämpel på min hand som tecken på att jag fått en macka. Inte förrän då fattade jag vad en flykting egentligen var.
Riskerar gå miste om så mycket
Genom att etikettera en människa som flykting riskerar vi inte bara att behandla människor utifrån något de inte är, vi påverkar även deras självkänsla, välmående och inlärnings- och arbetspotential. På en samhällsnivå går vi miste om all den kunskap och kompetens som finns att hämta om vi inte kan och förmår se bortom språket och bortom den kulturella kulissen runt de utrikes födda under de första åren i Sverige. Förändrade attityder och förhållningssätt hos potentiella arbetsgivare inrymmer stora möjligheter att revitalisera svenska arbetsmarknaden.
Det som krävs är en större medvetenhet om att flykt och flyktingskap är något temporärt, något en människa går igenom under en begränsad period, inte en egenskap, inte en identitet, inte något som definierar personen i fråga. Det är något som varit och hänt, med en början och ett slut. Vi alla har ett ansvar för att se upp för att medverka till skapandet av vad författaren Chimamanda Ngozi Adichie kallar för ”single stories” – ensidiga bilder om grupper och individer som bygger mer på fördomar än på kunskap och nyanseringsförmåga.
”The single story creates stereotypes, and the problem with stereotypes is not that they are untrue, but that they are incomplete. They make one story become the only story.”
Saima Glogic
språkutvecklare och lärarfortbildare