Slutreplik
Förskolan, 2/7 och 13/7
Pedagogikforskarna Ingrid Pramling Samuelsson och Ingegerd Tallberg Broman har svarat på min debattartikel om förskolans inverkan på barns psykiska hälsa, tyvärr genom att vägra diskutera sakfrågan. I stället tillgriper de en klassisk metod – att flytta fokus till sådant som gynnar deras profession.
Min artikel handlade om att Folkhälsomyndigheten och dess ”barnexpert” Sven Bremberg påstår i en ny rapport att förskola är bra för alla barns hälsa och utveckling, fastän rapporten vilar på gamla inaktuella studier. Men Pramling Samuelsson och Tallberg Broman försöker vrida det till att jag kritiserar alla positiva förskolestudier.
Själva en del av problemet
Tyvärr inser inte Pramling Samuelsson och Tallberg Broman att de själva är en del av problemet som gör att politikerna inte visar den där ”politiska hänsynen” som de efterfrågar. Varför ska politikerna bry sig om att göra några förändringar rörande förskolans förutsättningar, när Folkhälsomyndigheten sprider falska nyheter och presenterar gammal forskning som aktuell? Alla barn som går i förskola, blir ju psykiskt välmående och framgångsrika, enligt myndigheten.
Långt från de falska nyheter som Folkhälsomyndigheten presenterar och som Pramling Samuelsson och Tallberg Boman inte framför några invändningar emot, finns verkligheten: stora barngrupper, få personal, Sveriges sjukaste yrkeskår, buller, stress och utagerande barn. Redan år 2000 larmades det om att barn i förskolan var så stressade att de blev förstoppade. 2016 kom det nya larm på samma tema. I boken ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont” varnade författarna 2010 för att förskolan kan skada barn i deras utveckling.
Professor Ulla Waldenström påtalade i boken ”Mår barnen bra i förskolan” 2014 riskerna med de stora skillnaderna i kvalitet, samt att det saknas forskning under de senaste 30 åren om förskolans effekt på barn.
Ett desperat försök
Förskoleupproret startade 2013, i ett desperat försök att få bättre villkor för förskolan. Ändå händer ingenting och ingenting blir bättre – och tyvärr är det så att de som intensivt förnekar den forskning som finns om vad små barn behöver, blir medskyldiga i att inga förbättringar sker.
Det intressanta är att det alltid är samma namn i forskarvärlden som hela tiden dyker upp och skjuter på de som vill lyfta problemen i förskolan och familjepolitiken i stort, samtidigt som de anlitas av regeringen och får forskaranslag och uppdrag. Men de anslag de får handlar inte om att forska inom de områden som är eftersatta, utan det handlar om pedagogik.
Det var precis på grund av det här som jag och Susanne Nyman Furugård startade namninsamlingen Power to Parents 2018: för att ge barn 0-6 år en röst inför nästa val. Det handlar om så mycket mer än att bara förbättra förskolan så att barn och personal mår bra i den miljön – det handlar om att ta fram en familjepolitik som ger varje barn en möjlighet att få den barnomsorg som passar det enskilda barnet bäst.
Dags att sluta förneka
Vill vi få en förändring och förbättra den psykiska hälsan hos barn i Sverige, så måste vi börja titta på vad små barn behöver för att må bra. För där finns det faktiskt aktuell forskning och det är dags att sluta förneka den. I modern forskning om bland annat anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi finns alla fakta. Den berättar inte bara hur förskolan bör utformas, utan den berättar även att barn är olika och att många barn behöver en annan omsorg. Därför måste vi se över hela familjepolitiken och öka valfriheten, så att föräldrar får större möjligheter att ge sina barn den tid de behöver.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk och Power to Parents