De folkliga revolterna i Tunisien och Egypten har riktat uppmärksamhet på de grova övergrepp mot mänskliga rättigheter som under lång tid tillåtits i EU:s närområde. EU har odlat nära relationer med Ben Ali i Tunisien, Mubarak i Egypten och andra auktoritära ledare i Nordafrika i tron att de därmed kan förhindra flyktingströmmar över haven, bekämpa en islamistisk radikalism och i stället gynna egen handel. EU har i stort varit tysta om övergreppen.
Det är de vanliga människorna, kvinnor och män vars namn vi inte känner, som nu leder kampen för demokrati i Tunisien, Egypten och andra länder. Protesterna mot fattigdom, polisvåld, korruption och bristande demokrati har mötts av brutalitet med många skadade och dödade.
En handel som EU-länderna har bedrivit är vapenhandel. Vapenhandeln från EU till Nordafrika har fördubblats mellan 2008 och 2009. Även Sverige säljer krigsmateriel till flera länder i regionen. Både socialdemokratiska regeringar och alliansregeringen har tillåtit export av krigsmateriel till dessa regimer. Beslut om vapenexport tas av myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) som rådgör med Exportkontrollrådet i politiskt känsliga fall.
Exportkontrollrådet består av representanter för riksdagspartierna. Ifråga om Tunisien och Egypten har beslut tagits med ”bred majoritet”. Det vill säga med stöd av både (M) och (S) samt eventuellt fler partier. Men systemet är uppbyggt så att politikerna inte kan avkrävas ansvar för hur de ställer sig kring export till dessa regimer. Sekretessen hindrar detta.
Vapenexport för miljoner
Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till 355 miljoner kronor. Liknande export har även skett till Egypten. Senast 2009 exporterades bland annat ammunition för 8 miljoner kronor.
Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och Sverige är därmed världens nästa största vapenleverantör per capita. Vapen som bidrar till att militarisera konflikter. Detta ökar risken för väpnade konflikter och krig vilket i sin tur riskerar att leda till humanitära katastrofer.
Det är anmärkningsvärt att statsminister Fredrik Reinfeldt kommenterar kritiken mot vapenexporten till dessa diktaturer genom att i Metro den 2 februari hänvisa till behov av ”svenska jobb”. I Svenska Dagbladet samma dag svarar Reinfeldt på frågan om det inte är hyckleri att både exportera mycket vapen och samtidigt värna världsfreden: ”Nej, det går att göra båda delarna, vi bör ha en dialog även med dem vi inte gillar. Kina är ett sådant exempel, men det finns många andra. Men i det sammanhanget vill jag även peka på vårt bistånd som ibland hamnar i fickorna på korrupta ledare, det måste vi också förhindra”.
Det är djupt olyckligt att statsministern vid upprepade tillfällen väljer att beskriva biståndet och dess resultat och möjligheter på detta negativa sätt. Det blir absurt när statsministern ger bilden av att det är acceptabelt att sälja vapen till diktaturer men biståndet generaliseras som problematiskt. Det är naturligtvis ingen som vill att biståndspengar ska hamna i fickorna på korrupta ledare. Biståndet är tänkt att hjälpa folk som lever under det förtryck som finns i många av biståndsländerna.
Många av oss arbetar med människorätts- och kvinnoorganisationer i regionen för att stärka arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati dessa länder. Ett arbete som delvis bekostas med svenska skattemedel. Regeringens agerande blir då svårbegripligt för dem vi stödjer, det vill säga att den ena handen ger pengar till demokratibyggande, medan den andra säljer vapen till regimer som bromsar samma demokratisträvan.
Det är inte rimligt att svensk vapenexport får fortsätta till diktaturer och länder som så grovt bryter mot mänskliga rättigheter. Risken finns alltid att vapnen kommer att användas för att kränka mänskliga rättigheter. Det är uppenbart att det nuvarande regelverket inte är tillräckligt vasst och därför måste lagstiftningen skärpas.
Ingen respekt
Riktlinjerna säger i dag att respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd ska beviljas. Trots detta fortsätter Sverige med exporten.
Att kunna avkräva politiskt ansvar är en hörnpelare i en demokrati. Vissa affärshemligheter kan vi acceptera men inte ställningstaganden kring mänskliga rättigheters betydelse när det gäller vapenexport.
Dessa utmaningar riktar vi till samtliga partier, inte minst socialdemokraterna som i årtionden ställt sig bakom denna export men som före valet talade om behov av skärpning av reglerna med syfte att få till stånd ett regelverk som i praktiken skulle förhindra export till länder som bryter mot mänskliga rättigheter.
Anna Ek
ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Bo Forsberg
generalsekreterare Diakonia
Elisabeth Lundgren
generalsekreterare Kristna fredsrörelsen
Lena Ag
generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Lise Bergh
generalsekreterare Amnesty