Den högre utbildningens resurstilldelningssystem är inte kvalitetsdrivande. Skälet är att tilldelningen baseras både på antalet registrerade studenter och på studieresultat. Därför blir genomströmningen av godkända studenter en mycket viktig och avgörande faktor för lärosätena. Detta leder i sin tur till att det inte är uppskattat att underkänna lågpresterande studenter. Lärare som ställer för höga krav – exempelvis att lärandemålen ska uppfyllas – är inte alltid populära.
Systemet har därmed ett inbyggt riskmoment vilket kan leda till att kvantitet går före kvalitet. Det vill säga att studenter godkänns även om de ej har uppnått lärandemålen.
Ifrågasatt prissättning
I det nuvarande systemet prissätts utbildningar/kurser beroende på om ämnet har laborationer med dithörande utrustning eller inte. Denna prissättning har ständigt varit ifrågasatt och i flertal fall obegripliga. Redan 1992 avskaffades fördelningsnyckeln som styrde tilldelningen mellan fakulteterna, men fortfarande sker fördelningen i de allra flesta fall utifrån denna princip trots att den är borttagen. Systemet sitter i väggarna. Som exempel kan nämnas att ämnet företagsekonomi, som tillhör samhällsvetenskaplig fakultet, får 48 917 kr i ersättning per student och läsår medan industriell ekonomi, som tillhör teknisk fakultet, får det dubbla. Beloppet är satt vid en genomströmning på 100 procent.
Resurstilldelningssystemet med sina prislappar som styrs av vilken fakultet som ämnet tillhör innebär att lärosätena försöker att klassificera om kurserna så att de blir mer värda. Vid ett flertal tillfällen har kurser inom samhällsvetenskaplig fakultet klassificerats om till teknisk fakultet och får då två gånger mer i ersättning.
Vi kan också konstatera att huvuddelen av studentpengen inte går till studenten. Cirka 60 procent försvinner på vägen ner genom högskolan/universitetet. Studentpengen används till central administration, fakultet och institution för alla de nödvändiga kostnader som man anser kommer före undervisning.
Lärare blir för dyra
Det restbelopp som kommer ner till verkstadsgolvet måste nu användas på bästa sätt. Då kan man konstatera att ju mer kvalificerade lärare desto dyrare timkostnad. Detta leder till att lärare som är mest kompetenta blir för dyra och att det blir billigare att använda lärare med mindre rutin och/eller forskningsmeritering. Det leder också till att man behöver göra mycket stora studentgrupper för att kunna få ekonomi i utbildningen.
Trots dessa åtgärder så erbjuds studenterna inom humanistisk-/samhällsvetenskaplig fakultet endast fyra till fem kontakttimmar per vecka.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan studentpengen uppfanns och tanken med den ligger mycket långt ifrån verkligheten. Systemet med en klumpsumma till lärosätena, som de själva får fördela, fungerar inte i praktiken. Regeringen måste därför informera sig om vad som händer i högskolor och universitet och ta sig en funderare på vad som menas med lärosätenas integritet när det gäller lokal fördelning.
Avslutningsvis vill vi framföra följande:
* Prissättningen cementerar nuvarande system. Det måste förändras!
* Fördelningsnycklar för indirekta kostnader är ofta baserade på antal studenter. Förfarandet drabbar HUM/SAM som har störst andel studenter men lägst prislapp, det vill säga HUM/SAM belastas med högst andel av de gemensamma kostnaderna men har lägst intäkter. Ett orättvist system som ej är kvalitetsdrivande.
Resurstilldelningssystemet är feltänkt och måste snarast göras om. Kvalitet är viktigare än kvantitet.
Alexander Beck
utredningschef, Civilekonomerna
Sten Jönsson
professor emeritus, Göteborgs universitet
Henrik Nehler
universitetslektor, Linköpings universitet