Mängder med dålig och ogenomtänkta förslag angående skolan hamnar till slut i kommunernas knä, ett av dem är mobilförbudet, skriver Patrik Finn.
Mängder med dålig och ogenomtänkta förslag angående skolan hamnar till slut i kommunernas knä, ett av dem är mobilförbudet, skriver Patrik Finn.

Skona Sveriges kommuner från dagens skolcirkus

Den rökridå som ligger mellan statens och kommunernas ansvar för skolan måste skingras. För elevernas, lärarnas och allas vår skull, skriver Patrik Finn, före detta lärare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Under de snart 20 år som har gått sedan jag började jobba i den svenska skolan är det många saker som har förändrats. En av dessa är det sätt på vilket skolpolitik genomförs i Sverige i dag. Historiskt sett är skolpolitik ett av de områden inom politiken där man har eftersträvat breda gemensamma överenskommelser, av den enkla anledningen att eleverna befinner sig i skolan under så lång tid att tvära kast är omöjliga och att barns och ungas framtid setts som viktigare än politiskt käbbel och positionerande.

Oavsett politisk färg skall vi alla en dag när vi är vuxna leva i samma samhälle, så skolan skall vi åtminstone ha gemensamt. Så är det tyvärr inte i dag. Mer eller mindre genomtänkta förslag haglar över skolan och ställtiderna blir kortare och kortare. Man kan bara spekulera i vad som är anledningen till denna huggsexa om skolan, men ett troligt scenario är att det från rikspolitiskt håll är lätt att tänka och tycka om något som man inte behöver ta ansvar för att genomföra. Det måste nämligen 290 olika kommuner i varierande storlek göra.

ANNONS

Helig vrede

Varje gång jag ser en rikspolitiker stolt stå och deklamera att man tar ansvar för Sveriges ekonomi, att Sverige är en av Europas starkaste ekonomier, att vår goda ekonomi nu innebär att vi kan genomföra de här jättefina reformerna, blir jag heligt vred. För bakom den dimridå som staten lägger ut i form av budgetöverskott, reformutrymme etcetera, döljer sig hårt ansträngda kommunala ekonomier och alltmer kroknande ryggar hos de undersköterskor, lärare, barnskötare, eller vilka de nu är, som ska genomföra de där jättefina reformerna som rikspolitiken vill genomföra.

Gällande skolan finns det också ett tydligt glapp mellan politiken och verkligheten. Raden av reformer som på ett teoretiskt plan säkert varit goda: lärarlegitimation (kommer att ta decennier att genomföra av det enkla skälet att det inte finns utbildade lärare som kan ta hand om alla barn i den svenska skolan), utökad timplan i matematik (ännu en bulklösning där mer av samma sak tros leda till bättre resultat, dessutom ytterligare försvårad av att det rent praktiskt inte finns utbildade matematiklärare för att genomföra dessa 100 timmar), och nu senast tio dagars obligatorisk prao, som det naturligtvis är kommunernas ansvar att ordna utifrån gällande instruktioner.

Ett förslag som inte ens i teorin är ett bra sådant, är att det i lag skall bli förbjudet att använda mobiltelefoner i klassrummet. Hur ska det gå till, kan man fråga sig. Ska polisen postera samtliga skolors ingångar? Ska lärare få lagföra elever som bryter mot förbudet, eller hur är det tänkt i praktiken? Sanningen är att för riksdagspolitiken så är det helt ointressant hur det skall genomföras för, ja just det, det är kommunernas ansvar.

ANNONS

Liknar illegal vargjakt

På många sätt liknar svensk skolpolitik idag illegal jakt på varg. Skjut fram ett förslag på känsla, gräv ner det i kommunerna och håll käften om hur det ska genomföras. Om kommunerna skulle misslyckas med sina ibland näst intill omöjliga uppdrag skärper man Skolinspektionens instruktioner att utdöma viten, utan att för den skull erbjuda kommunerna någon hjälp till lösningar.

Nu är det viktigt att staten och dess förlängda arm Skolinspektionen ser till att elever och vårdnadshavare får det som de har rätt till utifrån de författningar som reglerar förskola och skola. En grundförutsättning är dock att det finns en solid verklighetsförankring i de förslag som läggs fram och att de reformer som beslutas är praktiskt genomförbara i den brokiga skara av kommuner som finns i dag. Som skolpolitiken genomförs i dag innebär den en stor påfrestning för de elever, pedagoger och kommunala tjänstemän som får ansvaret att baxa dessa mindre genomtänkta reformer så långt det nu går. Verksamheten blir lidande och vi tappar vårt fokus när vi tvingas genomföra omöjliga, eller näst intill omöjliga uppdrag.

Nu kanske det låter som att jag tror att rikspolitiken medvetet försöker göra det besvärligt för kommunerna, men så är det naturligtvis inte. Förslagen är fulla av goda intentioner, men vi vet ju alla vad vägen till helvetet är kantad av, så för att råda bot på detta har jag fyra förslag:

ANNONS

Förslag 1.

Skapa ett skolråd: Alla propositioner inom skolans och förskolans område måste föredras personligen av ansvarig för propositionen och passera denna instans för remiss. Skolrådet skall bestå av 1/4 yrkesverksamma pedagoger, ¼ yrkesverksamma skolledare, ¼ representanter för huvudmän och ¼ av de barn och elever som berörs av förslaget.

Förslag 2.

Förstärkt statlig pedagogisk kompetens: Skolverket och Skolinspektionen måste börja befolkas av personer med aktuell pedagogisk kompetens och erfarenhet. Skolan ser annorlunda ut i dag än den gjorde för 20 år sedan och för att dessa institutioner skall kunna utöva en praktiskt genomförbar styrnings- och ledningsfunktion, måste personer med åtminstone ena benet kvar i klassrummet få större inflytande

Förslag 3.

Fokusera skolans uppdrag: Skolans uppdrag har blivit så omfattande att det skymmer sikten för det mest centrala; varje elevs rätt att utifrån sina egna förutsättningar utvecklas så långt som det bara är möjligt i enlighet med utbildningens mål. För att detta ska kunna fungera måste skolans uppdrag begränsas och antalet mål skäras ned kraftigt. Den svenska skolan är för utspädd; man har spätt den 1:6 i stället för 1:4 om man ska uttrycka sig i safttermer. Tunn saft smakar inte illa, men inte tusan smakar den gott.

Förslag 4.

ANNONS

Lös skolans finansiering: För att huvudmän, skolledare och lärare skall kunna lösa detta nya fokuserade uppdrag, måste skolans finansieringsmodell lösas. Statsbidragsmodellen fungerar inte. Dels skapar den en massa arbete för personer inom de kommunala förvaltningarna, som i stället kunde använts till att höja undervisningens kvalitet, dels så är oddsen att bidragen faktiskt kommer skolor och förskolor till del inte så goda som man från statens håll tror. Statsbidragen försvinner in i enorma kommunala budgetar och kan vara mycket svåra att spåra. Om man ändå hittar en bra modell för detta, gör ett enkelt, generellt, effektiviseringskrav i den övergripande kommunala budgeten att ett statsbidrag för mindre barngrupper i förskolan till exempel, vips förvandlats till kretsloppsanläggningar eller cykelbanor.

Patrik Finn

före detta svenska och SO-lärare

utvecklingsledare

ANNONS