Debatten om den svenska skolans kris rasar för fullt. Otillräckliga resurser, låga löner, kommuners ovilja att satsa är argument som fyller debattsidorna. Som verksam gymnasielärare kan jag konstatera att det största hotet mot skolan och elevernas kunskapsutveckling kommer inifrån den egna organisationen.
En skolorganisation som nedvärderar pedagogisk kompetens, som misstror och föraktar sin personal och som, på bekostnad av god undervisning, belastar sina lärare med allt fler arbetsuppgifter som ligger utanför det egentliga uppdraget kan omöjligen vara gynnsam för elevers kunskapsutveckling.
En lärare är inte längre en pedagog vars uppdrag är att utbilda. En lärare är numera administratör, marknadsförare och lojal opportunist. Ledningsgrupperna är fasadputsare som håller varumärket blankt och skinande medan interiören förfaller i allt snabbare takt. När skolpengen är inhöstad är nämligen uppdraget slutfört. Kvar står lärarna med en naiv tro om att deras undervisning gör skillnad.
Goda pedagoger lämnar yrket. Kvar blir ja-sägande administratörer och marknadsförare, ivrigt påhejade och premierade av ledningsgrupperna. Det kan omöjligen vara gynnsamt för elevernas kunskapsutveckling.
Ett fullständigt återerövrande av yrkesstatusen ligger varken i legitimation eller i lön, utan i skolorganisationernas syn på läraren som yrkesman. För vem vill höja lönen för en yrkesman man misstror?
Vem bryr sig om en legitimation när kompetensen som föranlett den inte respekteras?
Vem bryr sig om en skicklig pedagog när det är administratörer och marknadsförare man vill ha?
Om inte lärarens pedagogiska uppdrag återupprättas och arbetsgivarens bemötande förändras kommer den svenska skolan tvingas se allt fler elever låta hoppet fara.
Mr Mefisto