Skog och vatten är för många det som definierar bilden av Sverige. De båda storheterna har var för sig i många sekler stått för stora ekonomiska värden och har nyttjats som transportleder, för jakt, fiske, timmer- och energiutvinning. Det förra seklet innebar stora förändringar både i skog och vatten. Vattenkraften har tillgodogjorts med enorma ekologiska förluster, skogen har allt mer transformerats till att enbart ses som resurs för virkes- och massaproduktion.
Under denna förvandlingsprocess har den viktiga biologiska kopplingen mellan skog och vatten tappats bort. Skogen nyttjas på ett icke hållbart sätt och så även alla älvars ursprung: skogsbäckarna. Vattnet i skogen ses snarast som ett bekymmer och skogsdikning med avsikt att öka produktionen i skogarna har resulterat i omfattande torrläggning av viktiga livsmiljöer men också förorening av bäckar, sjöar och hav. Kalhyggen i kombination med dikning ger negativa effekter nedströms i vattensystemen. Allt fler åar i skogslandskapet förändras till sin karaktär, och blir allt mer grumliga och humusfärgade.
Inte hållbart skogsbruk
Skogsstyrelsen, den myndighet som har ansvaret för skogsbruket, har länge uppmanat till rensning av tidigare anlagda diken för att öka vattenavrinningen från skogsmark. Flera rapporter visar dock att miljöproblem som läckage av det mycket giftiga kvicksilvret och sedimentering i vattendrag som kväver bottenlevande organismer intimt hänger ihop med och ökar i samband med skogsdikning. Eftersom delar av den svenska skogen växer på torvmarker leder skogsdikning dessutom till ökad avgång av växthusgaser till atmosfären då den torrlagda torven bryts ner. Som lök på laxen innebär skogsdikningen också minskad biologisk mångfald i skogen, många arter kräver fuktiga marker.
Motivet för skogsdikningar har alltid varit att öka skogsproduktionen. Forskning visar dock att cirka 30 procent av skogsdikningarna inte leder till någon ökad skogsproduktion och minst 300 000 hektar dikad skogsmark har inte gett någon ökad produktion som effekt, utan enbart ökat miljöbelastningarna.
Bör förbjudas i hela landet
Dessa fakta leder till slutsatsen att ny skogsdikning, så kallad markavvattning, bör förbjudas över hela landet i stället för som i dag enbart i södra och mellersta Sverige. Dispenser bör ges ytterst restriktivt. Dikesrensning, som skogsägare ofta uppmanas till, måste bli anmälningspliktig för att möjliggöra uppföljning och tillsyn. I dag saknas information om hur stora arealer som nydikas och hur mycket av dikesrensningen som egentligen förändrar naturen i så hög grad att den bör kallas nydikning och således redan vara förbjuden i stora delar av landet. De områden som dikats, men inte gett någon ökad produktion bör återställas för att gynna bildandet av våtmarker och de ekosystem som hänger ihop med dem.
En sådan omställning skulle öka möjligheterna att nå flera nationella miljömål som: Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker, Begränsad klimatpåverkan, Ett rikt växt- och djurliv, Giftfri miljö, Ingen övergödning, Grundvatten av god kvalitet, Hav i balans samt Levande skogar.
Det är dags att regelverket för dikning av skogsmark skärps och att ansvariga myndigheter tar ett helhetsgrepp utifrån kunskaperna om kopplingen mellan skog och vatten och vattnets roll som bärare av viktiga näringsämnen och material, men också gifter och övergödande ämnen. Från källorna i skogarna till havet.
Karin Åström
vice ordförande Naturskyddsföreningen
Christer Borg
ordförande Älvräddarnas Samorganisation