Sexmoralism att påstå att övergreppen är porrens fel

Det är inte porrens fel att unga killar våldtar. Sådana påstående stammar ur en kroppsfientlig och sexualneurotisk moralism, som i hög grad kommen ur den kristna kyrkans världsfrånvända ideologi, skriver Carl Johan Rehbinder.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

     Carl-Johan Rehbinder
Carl-Johan Rehbinder

I söndagens GP skriver Sarah Britz om den farliga porren. Hon påstår att sexuella övergrepp har sitt ursprung i att unga gossar har porr i fickan. Måhända lockande som artikelrubrik, men seriös journalistik är det inte. Det är helt enkelt rent nonsens. Britz levererar samma slags trötta moralklichéer som ständigt återkommer i det offentliga samtalet – från dansbaneeländet, jazzen och serietidningar till hårdrock, videovåld och våldsamma dataspel. Företeelser som genom tiderna har ansetts bidra till samhällets och ungdomens förfall. Men de hade fel, allihop. Det finns exempelvis ingenting som styrker att våldsfilmer eller dataspel har ökat våldet i samhället. Vore det så hade vi sett en tydlig statistik på det. Men det har vi alltså inte.

ANNONS

Kristen moralism

Detsamma gäller porr. Det är en ofta förekommande idé, att porr skulle vara väldigt farligt, skadligt och oacceptabelt, att porr skulle leda till ökad brottslighet, fler våldtäkter och en förvrängd sexualsyn. Detta saknar förstås någon som helst faktabakgrund, och stammar ur en kroppsfientlig och sexualneurotisk moralism, i hög grad kommen ur den kristna kyrkans världsfrånvända ideologi.

Trots att vårt samhälle idag är hyfsat sekulärt, betraktas sex fortfarande allmänt som det farligaste som finns. Sexskildringar är de mest censurdrabbade av alla kulturyttringar, det som vanligen väcker mest motvilja och skräck – mycket mer än skildringar av smärta och övergrepp. I allehanda media blir vi dagligen fullpumpade med våld och elände. Krossade skallar, kulhål, blodpölar och död redovisas öppet och högfrekvent i nyheter och underhållning. Men sex är alldeles för läskigt, så det får vi bara se i porr.

Sarah Britz refererar till kriminologen Nina Rung, som påstår att porren har förändrats, med större inslag av våld och förnedring. Det är falskt. Om man har sett lite porrfilm från 1900-talets början ser man att de var minst lika explicita som nutida filmer. Smisk, bondage, maktspel, gruppsex och mer därtill. Och går vi tillbaka ett par hundra år till ser vi minst lika extrema skildringar i teckningar som vi ser i nutida porr. För att inte tala om hällristningar från bronsåldern, eller för den delen grottmålningar.

Jag är ingen storkonsument av porr, men har sett en del, och undrar vad Britz menar när hon påstår att mainstreamporr skildrar kvinnor som sprutas i ansiktet, som tvingas ta mäns könsorgan så långt ned i halsen att de gråter, och som blir slagna och hårt tagna bakifrån. Jag känner helt enkelt inte igen det. Porr är nu extremt varierad, så det finns förstås sådan porr också. Och det finns många kvinnor som älskar hårda tag – både att ge och få. Dessa sexuellt frisinnade kvinnor skambelägges av dem som anser att ingen kvinna kan gilla något av detta. Fina flickor sysslar inte med sånt.

ANNONS

Ingen lösning

Det enda jag instämmer i är att sexualundervisningen i skolan är bristfällig. Och i hemmet. Det är där skon klämmer. Vi är så rädda för sex att vi inte vågar prata om ämnet med våra barn och ungdomar. Vi kan inte ens skilja på frivillighet och tvång, och denna ambivalens för vi vidare till våra barn. Vi ger inte barnen vettiga gränser, vi lär dem inte att försvara sin integritet, vi ger dem inte verktyg att förstå begreppet samtycke, och vi inspirerar dem inte att lära känna sina egna kroppar med glädje och stolthet. Vi låter därmed porren bli den enda källan till gestaltning av sex, vilket är lite som att låta Hollywood vara enda källa till historieundervisning. Britz levererar dock ingen lösning på situationen. Hon avslutar sin artikel med ”Vi måste prata om det här”. Så mycket mer än så blir det inte. Bara att porren är boven i dramat. Vilket alltså är fel.

Idén med porr är de facto bara att skildra sex i text och/eller bild, för att vi ska bli kåta av den. Och vad är egentligen fel med det? Den enda anledningen till att tycka det är om man i grunden anser att det är något fel och omoraliskt med sex. Men om man nu inte tycker det, utan faktiskt kan se sex som något nyttigt, roligt, helande, uppfriskande, hälsosamt, kärleksbefrämjande och skönt, så måste väl ändå skildringar av samma aktivitet ses som något positivt?

ANNONS

Porr kan befria

Porren har bidragit till att berika människors sexliv och inspirera till större variation och lekfullhet. Porren har också haft stor betydelse för marginaliserade grupper. Bögporr, fetischporr och porr som skildrar allehanda variationer kan fungera som skamlösande befriare, bekräftande olika personers sexuella identitet genom att erbjuda speglar, identifikationsobjekt. Redan Casanova och Markis De Sade gjorde viktiga insatser för att befria fjättrade sinnen från skuld- och skamtyngd moralism, och det kan även nutida porr göra.

Det är dags att sluta moralisera, dags att dra upp huvudet ur sanden och inse att sex faktiskt inte är farligt. Inte skildringar av sex heller. Jag tror att det var Lenny Bruce som ställde frågan om hur många mord någon hade sett i en porrfilm. Tänk på det ett tag. Vad tar vi mest skada av? Att se folk bli mördade på löpande band, eller människor som knullar?

Carl-Johan Rehbinder

liberal debattör

ANNONS