I SD:s principprogram, under rubriken demokrati, kan vi läsa att demokrati betyder folkstyre. Men läsaren ombeds att särskilt uppmärksamma ordet folk, eftersom en blandning av olika folk, enligt Sverigedemokraterna, leder till problem som gör att det blir svårt att upprätthålla ett demokratiskt samhälle.
Ordet folk har haft olika betydelser i olika tider. I det gamla Grekland, den Atenska demokratin, kunde demos referera till Atens innevånare, men också betyda vanligt folk eller fattiga. Aristokrater kunde också använda ordet demokrati nedsättande eftersom vanligt folk trängde undan deras kontroll över styrandet.
Irrationella storheter
Romantikens nationalister och Andra världskrigets icke-demokrater grundade sitt budskap på irrationella storheter såsom nationen, folk och folkgemenskap. Denna betydelse av folk är något otydlig, å ena sidan kan ordet folk inte klargöras och å andra sidan kan ordet användas för att mäta och fastställa skillnader mellan olika folk. Med en enträgen repetition yttrades dessa begrepp för att betona någonting som endast delvis är greppbart för förnuftet, men desto mer eggande för känslan och den mentala styrkan.
Det är i detta sammanhang som SD:s uppfattning av folk får sin betydelse. Medan de traditionella riksdagspartierna ser politiska meningsutbyten som en fejd mellan olika demokratiska ideologier och intressen, så tycks SD se att den demokratiska processen hotas av dispyter mellan olika folk. Just denna föreställning om kamp mellan olika folk är en bärande idé i den fascistiska idétraditionen. En trolig orsak till att folk söker sig till Sverige är att vi försvarar demokratiska värden såsom frihet och människors lika värde. Att folk skulle fly till Sverige för att avyttra demokratin är långsökt.
Eftersom SD på senare tid fjärmat sig från biologisk rasideologi verkar det troligt att folk får sin betydelse utifrån etnisk och kulturell härkomst, och SD ger intrycket av att det är viktigt att vi inte ska blanda människor från olika kulturer. Den svenska modellen, eller folkhemmet om man så vill, ses inte längre som ett resultat av en politisk plan som handlar om social och ekonomisk rättvisa, utan som en effekt av en etniskt homogen gemenskap. På ett liknande sätt som Andra världskrigets icke-demokratiska rörelser presenterade paranoida idéer om rasblandningens farlighet, framhåller SD att det mångkulturella samhällsexperimentet kommer att leda till samhälleligt haveri.
Aldrig varit särskilt homogent
Haveri-scenariot är svårt att förena med det faktum att Sverige aldrig varit särskilt homogent. Sverige har alltid varit bebott av olika folk, med ett flertal olika språk och olika sedvänjor. SD:s bild av ett folk, med en specifik essens, som medför naturlig gemenskap med nationen, är föreställningar utan egentlig motsvarighet i verkligheten. Det borde inte vara kontroversiellt att tänka sig att denna föreställda folkgemenskap även har ett utseende, förslagsvis ljus till skinnet, rågblond och blåögd, alltså inte så stora likheter med kommande flyktingströmmar. SD:s perspektiv är problematiskt eftersom det finns människor som av olika skäl har svårt att få vara en del av, eller assimilerats till, Åkessons folk. Detta folk kommer alltid till antalet vara mindre än totalbefolkningen.
I dag har vi stora flyktingströmmar och det finns akuta behov av hjälp. Denna utgångspunkt, att olika folk inte ska blandas, gör sig då påmind på ett anmärkningsvärt sätt. I ekot den 4/9 kunde vi höra Markus Wiechel, SD:s migrationspolitiske talesperson, och dagen innan Jimmie Åkesson själv i SVT. Reportrarna frågade om hur situationen med redan anlända flyktingar och kommande flyktingar ska lösas, och svaret är att nuvarande flyktingars integration inte behöver lösas eftersom SD:s ståndpunkt är att flyktingströmmarna ska strypas, gränserna bör stängas. Trots att ekots reporter antydde den bristande logiken i resonemanget, så gjorde Wiechel inget försök att göra SD:s ståndpunkt begriplig.
SD må vara rasistiskt, fascistiskt, socialkonservativt, etcetera, men denna ovilja att formulera en följdriktig tanke ger uttryck för en ytterligare dimension: fanatism. I denna orubbliga föreställningsvärld underordnas sanningen handlingens krav, och skillnaden mellan rätt och fel blir inte bara flytande, utan oväsentlig.
Daniel Gabrielsson
fIl mag i etnologi vid Umeå universitet. Jobbar för närvarande med en kandidatuppsats i politisk filosofi som handlar om demokratibegreppet.
