Slutreplik
Dawit Isaak, 5/4 och 11/4
Sedan Dawit Isaak greps har Sverige haft fem utrikesministrar och sex biståndsministrar.
Jag har arbetat för hans sak under alla utom en.
I sitt svar på mitt öppna brev till Isabella Lövin skriver hon att regeringens mål givetvis är att Dawit skall släppas fri. Det har jag heller aldrig ifrågasatt. Allt annat hade varit orimligt. Mitt brev handlade om de metoder som används – eller inte används.
Lövin fortsätter: ”Regeringen arbetar målmedvetet och ser över alla möjliga vägar framåt med syfte att Dawit Isaak skall släppas.”
Det är vad vi fått höra år efter år.
Ja, ni kanske ser över alla vägar. Men ni använder dem inte.
Sviker yttrandefriheten
EU har en enda medborgare och journalist som Amnesty klassar som samvetsfånge: Dawit Isaak. EU gav nyligen Eritrea två miljarder kronor i bistånd och när man ger kan man ställa krav. Varför nämner då varken UD eller EU hans namn vid förhandlingarna?
Det är att svika yttrandefriheten.
Isabella Lövin är precis som jag journalist till yrket. Hon vet att yttrandefrihet är en förutsättning för det yrket. Det vet tyvärr också Dawit Isaak. Han har betalat priset för det varje dag under snart 15 år.
Lövin skriver:
”EU:s bistånd till Eritrea ger enligt vår bedömning öppningar för diskussioner med Eritrea”.
Inte heller det argumentet är nytt. Vi är inne på det tredje biståndspaketet sedan Dawit och alla hans kollegor greps 2001. Varför skulle det plötsligt vara skillnad nu?
Dessutom: om ni teg om Dawit när ni gav pengarna, varför skulle det gå bättre att prata när Eritrea väl fått miljarderna?
Ni har inte tid att vänta
Sverige har haft fem utrikesministrar och sex biståndsministrar sedan Dawit greps. Hela tiden har vi fått höra att UD prövar alla vägar. Men Isabella Lövin, vi talar här om fångar, om pappor, makar och bröder som kanske inte överlever länge till. Om dina kollegor.
Då får ni inte hålla tyst vid något enda tillfälle. Ni har inte tid. Inte efter 15 år.
Björn Tunbäck
styrelseledamot Reportrar utan gränser