Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Birro webb
Marcus Birro, författare

Så krattar vi manegen för terrorn

I dagarna var det årsdagen av Nice, när en man med berått mod utförde ett välplanerat och sadistiskt våldsbrott i sin religions namn. Ändå är många journalister oerhört engagerade i att försöka hitta andra anledningar till terrordådet, skriver Marcus Birro, författare.
Marcus Birro, författare

Om det nu står en strid om Sverige så står striden om vilket Sverige vi lever i. Den som bäst lyckas beskriva verkligheten kommer gå segrande ur både den politiska och mediala kampen.

Sanningen är nog den att Sverige inte längre är ett enda land. Alltså ser verkligheten väldigt olika ut beroende på vem du är, var du bor och hur du lever.

Fram till ungefär 2013 var verkligheten den verklighet som etablerade medier, tillsammans med politiker och myndigheter satte.

Nu är det inte längre så.

Nu vacklar allting. Det finns inget folkhem längre, varken ett nytt eller ett gammalt.

Det finns en massa konsekvenser av dåraktiga (men ibland godhjärtade) politiska beslut, det finns en fullständigt havererad debatt om invandring och det finns tjugofem års tystnad att handskas med när locket nu äntligen är lyft.

Den här veckan har jag särskilt slagits av viss etablerad medias extremt uttalade linje att tona ned det islamistiska våldet. Man söker ursäkter överallt. I dagarna var det årsdagen av Nice, när en man med berått mod utförde ett välplanerat och sadistiskt våldsbrott i sin religions namn.

Han tog sikte på små barn i en glasskö för att han trodde att han skulle hamna i himlen när han gjorde det. Han mördade inte ”urskiljningslöst” som det stått lite här och där. Han hade noga valt sitt datum, han hade i alla fall ett tiotal medhjälpare och han hade till och med varit på platsen innan och kört med en lastbil för att se hur han som bäst skulle ta livet av så många oskyldiga som möjligt.

Det är så det gick till.

I min bok är det en krigshandling.

Ingenting annat.

Försöker städa undan

Vi vet allt detta. Vi vet att IS tog på sig dådet (till skillnad från dådet i Stockholm). Vi vet att han noga studerat IS-propaganda veckorna före.

Vi vet också att han drack ibland och slog sin hustru. Och genast blir det viktigare för alla de murvlar som försöker städa undan det islamistiska kortet från det här dådet.

Jag undrar egentligen en enda sak. Varför är så många journalister så oerhört engagerade i att försöka hitta andra anledningar än de rent islamistiska? De som redan ligger där.

Jag får inget svar på den frågan.

Varför är det så svårt för så många att skriva som det är. Varför är de så oerhört intresserade av att hitta andra lösningar när vi vet vad det var som drev mördaren/krigaren i Nice?

Det är obegripligt. Är de rädda för rasistkortet? Är de skraja för att bli kallade islamofober? Varför? Jag förstår det inte.

Öppna samhället sårbart

I dag skriver kulturchef Björn Wiman på Dagens Nyheter, med anledningen av årsdagen i Nice, att:

”Samtidigt har vi kanske också blivit tryggare. Tryggare i förvissningen om att det öppna samhället klarar påfrestningarna utan att dras in i det djupt destruktiva och polariserande tillstånd som är terroristernas mål.”

Är det verkligen sant?

Hur många här känner sig trygg över att det öppna samhället klarar en enda påfrestning?

Terrorn är inte bara lastbilsattacker på gatorna, inte bara självmördare, halshuggningar, tortyr i burar, våldtäkter och brutalt mördande. Det öppna samhället sviker på daglig basis hundratusentals unga människor i en del av våra förorter som inte får älska vem de vill i rädsla för att bli straffade av sina egna familjer.

En skyldighet mot våra barn

Det öppna samhället har inget svar mot hotet från terrorn. Vi skeppar dit två betonglejon till och hoppas på det bästa. Tills nästa gång. Som om det öppna samhället inte kunde skyddas. Men det öppna samhället inte bara kan skyddas, vi har en skyldighet mot alla de människor i vårt land som upplever en religiös och diktatorisk ofrihet, att dagligen skydda vårt öppna samhälle.

Vi har en skyldighet mot de som förlorade sina liv den 7 april. Vi har ett ansvar om vi menar allvar med att vi tror på våra grundläggande rättigheter om frihet för alla människor. Vi har en skyldighet mot våra barn.

Men när etablerad media börjar glida på sanningen, när eliten börjar glida på varför detta sker... Då krattar vi manegen för terrorn. Då gör vi det till sist omöjligt att skydda vårt öppna samhälle.

Jag vet inte hur det är med er. Men jag är inte ett dugg mer trygg efter mördandet på Drottninggatan. Jag ser att det här landet krackelerar fullständigt på alla håll och kanter.

Och den som, både medialt, kulturellt och politiskt, lyckas formulera exakt hur förödande de där sprickorna är, som därmed också solidariserar sig med alla de unga flickor, unga kvinnor och män, barnfamiljer och andra utsatta, som dagligen lever i en sorts småskalig terror i vårt eget land, den personen förtjänar respekt, vår röst och att bli lyssnad på, och läst.

Vilket Sverige är det vi lever i egentligen?

Marcus Birro

författare

 

Mest läst