Slutbetänkandet i utredningen om Sveriges innovations- och entreprenörskapsklimat, Entreprenörskap i det 21 århundradet, är nu lämnat till närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) och presenteras i dag på Entreprenörskapsforum.
Våra förslag bygger på att entreprenören drivs av en vilja att lösa problem, testa idéer och bygga värden. De entreprenöriella egenskaperna är unika och kan inte ersättas av annan arbetskraft, robotar eller artificiell intelligens (AI). Ändå har kunskapssatsningar varit standardreceptet för att öka tillväxten. Nyare forskning visar dock att det inte räcker, någon måste också omvandla kunskap till samhällelig nytta och innovationer. Det är här entreprenören, eller ekonomins förändringsagent, kommer in i bilden.
I utredningen uppmärksammar vi hur robusta de svenska ramverken (främst arbetsmarknad, socialförsäkringar och kompetensförsörjning) är mot bakgrund av globaliseringen och teknikutvecklingen. Vi argumenterar kraftfullt för att globaliseringen och den tekniska utvecklingen måste bejakas och nya företags- och sysselsättningsformer uppmuntras. Vi delar inte den pessimistiska syn på teknikutvecklingens effekter på sysselsättning som tidigare förts fram. Ny forskning (OECD med flera) visar snarare att nio procent och inte 50 procent av arbetskraften riskerar att bli ersatta av robotar och artificiell intelligens (sju till åtta procent i Sverige). Det är inte lika kittlande som katastrofscenarierna men enligt vår uppfattning mer realistiskt.
Giggers och delare
Vi ser också framför oss nya försörjningsstrukturer kopplade till teknikutvecklingen. Den gamla modellen med heltidsjobb hos en arbetsgivare kommer sannolikt att ersättas av allt fler ”giggers” och ”delare” där deltidsarbetande kombineras med deltidsföretagande. Här krävs en beredskap för att ramverken för t ex arbetsmarknad och socialförsäkringar kan behöva anpassas till en ny verklighet.
Vi lämnar en rad förslag på hur ramverken kan stärkas vad gäller konkurrens och marknadsinträde, kompetensförsörjning, regleringar, boende och infrastruktur samt digitalisering. Beträffande digitalisering beskrivs Sverige som en ”lagging ahead”, dvs nivån är fortfarande hög men vi tappar jämfört med andra länders digitaliseringskunnande. I vår internationella jämförelse av ramverk konstaterar vi också att skatterna för ägande, drivande och byggande av företag är höga i Sverige.
Såväl forskningen som politiken har varit mer roade av nyetableringar än nedläggningar, konkurs och rekonstruktion. De senare är dock lika viktiga i en dynamisk ekonomi och vi ägnar möjligheterna till en andra chans stort utrymme i utredningen. Idag är det få företag som går igenom en rekonstruktion, endast två till tre procent jämfört med antalet konkurser. Det tyder på att värden förstörs och företag som kunde räddats i stället går i konkurs. För att underlätta för rekonstruktion presenterar vi en rad förslag som sträcker sig från förenklingar, specialistdomstolar och nya skuldsaneringsformer för såväl små som stora företag. I detta sammanhang föreslår vi också att det för Sverige unika företrädaransvaret – där företagets skatteskulder kan bli personliga – måste utredas vidare.
Stukad självbild
I utredningen tas också upp hur entreprenörskap och innovation kan bemöta samhällsutmaningar. Vi anser att Sverige bör utgå från de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 och inrikta sig på utmaningar där vi bör ha komparativa fördelar, till exempel vård och hälsa, urbanisering och migration samt klimat- och miljöfrågor. Ny teknik och nya affärsmodeller som delningsekonomi och cirkulära modeller är nyckeln till kostnadseffektiva lösningar. Vi föreslår tydliga incitamentsbaserade strukturer där anslag kopplas till prestation, att ”big data” ska användas, regionala testbäddar utvecklas och nya vägar till arbetsmarknaden prövas via specialdesignade masterutbildningar, mentorer och en entreprenörsförmedling.
Sveriges självbild som kunskaps- och innovationsnation har fått sig en törn genom fallande skolresultat, storföretag som drar ner FoU-verksamhet och en svagare vetenskaplig produktion jämfört med andra länder. Ericssons utveckling är ett aktuellt exempel. För att klara kompetensförsörjningen förordar vi en ökning av den konkurrensutsatta delen av det statliga forskningsanslaget till 50 procent under en 5–10-års period där samverkan med näringslivet får en större roll. Högskolan föreslås också få en ny roll där vidareutbildning av högskoleutbildade i näringslivet sker parallellt med intag av studenter. Vi föreslår även att varje lärosäte ska själv – precis som i Kanada – kunna besluta om man vill ha ett lärarundantag (forskarna äger idéerna) eller inte.
Tydlig profil
Slutligen tar vi upp det oöverskådliga främjarsystemet där ansvaret är spritt på för många händer och de samhällsekonomiska effekterna av olika satsningar inte utvärderas. Nivån på stödinsatserna är också oklar: Inkluderas skattesubventioner (rot, rut och energisubventioner) hamnar vi på omkring 100 miljarder årligen. Begränsas omfattningen till icke återbetalningsskyldiga medel och administrationskostnader rör det sig om 6,5 miljarder (dock ingår inte cirka fem miljarder för forskning). Vi föreslår en huvudman (Näringsdepartementet) för främjandeinsatser oavsett om åtgärderna handlar om stöd till etablering, tillväxt, innovation eller internationalisering. Utfallet av olika satsningar ska vara vägledande för vem som får, för vilka ändamål och till vilka regioner.
Att ha en tydlig entreprenörskaps- och innovationsprofil på den ekonomiska politiken är sannolikt den bästa investering en regering kan göra för en fortsatt tillväxt och nya arbetstillfällen. Våra förslag har en försumbar statsfinansiell kostnad (600 – 700 miljoner kronor).
Pontus Braunerhjelm
särskild utredare, professor KTH och forskningsledare Entreprenörskapsforum
Johan Kreicbergs
huvudsekreterare för Entreprenörskapsutredningen