Flyktinginvandringen är den centrala frågan för vår flyktingpolitik. Den gäller vem som skall bo i vårt land och hur detta påverkar Sverige, ekonomiskt, kulturellt, socialt. Antalet måste begränsas av vår kapacitet att integrera nykomlingar i vårt samhälle. Men denna fråga får inte tillåtas skymma ett globalt perspektiv och göra oss blinda för dagens katastrofala flyktingsituation med de krav den ställer på den rika världen.
Riktlinjerna för den internationella flyktingpolitiken utformades huvudsakligen efter Andra världskriget, under det kalla krigets första år. Den stora uppgiften var då att hjälpa världskrigets upprotade och offren för kommunistisk förföljelse till säkerhet i nya länder. Dagens flyktingsituation är annorlunda. Omkring 20 miljoner befinner sig huvudsakligen i fattiga grannländer till krigförande och instabila länder i utvecklingsvärlden. Detta ställer helt andra krav på internationell solidaritet.
Helt nya krav ställs
Det sker nu översyner av hur man internationellt skall komma till rätta med världens väldiga flyktingproblem. Att hålla fast vid flyktingpolitikens centrala principer är viktigt. Det gäller främst rätten att söka och plikten att bevilja asyl och non-refoulement, att inte återsändas till land där man riskerar sitt liv eller brutal behandling. Men antalet och det faktum att de huvudsakligen finns i fattiga länder ställer helt nya krav, med konsekvenser för FN, EU och enskilda länder som Sverige. I Europa har problematiken kring flyktingar förändrats radikalt genom tillkomsten av EU med dess större rörlighet över de nationella gränserna. Till Sveriges medverkan i detta omfattande förändringsarbete vill jag bidra med fyra synpunkter.
FN måste finansieras
1. Främst genom Flyktingkommissariens kontor (UNHCR) spelar FN en viktig roll i det internationella flyktingarbetet, men även andra FN-organ som WFP och UNICEF lämnar viktiga bidrag. I dagens läge, med kraftigt ökade behov, växer kraven på FN. Dess resurser är otillräckliga och denna ekonomiska kris förvärras allvarligt av att FN:s normalt störste bidragsgivare, USA, styrs med Trumps förakt för internationellt samarbete och ovilja att bidra till FN-organ. FN:s möjligheter att i detta läge bidra på flyktingområdet ställer stora krav på andra rika länderna. Sverige bör ge hög prioritet åt FN:s roll.
Om det är någon lärdom vi kan dra av den syriska flyktingkrisen är det att katastrofen förvärrades allvarligt av FN:s otillräckliga finansiella resurser. 2014 och 2015 fick FN 31 procent av de pengar som behövdes för planerad verksamhet och 2016 48 procent. Med tillräcklig finansiering hade FN kunna göra livet uthärdligt för många fler i Syriens grannländer, med skolor för barnen. Det är rimligt förmoda att behovet att söka sig till Europa stärktes av de ofta odrägliga förhållandena i grannländerna. Den syriska flyktingkrisen blev därmed också Europas flyktingkris, med allt som den dragit med sig av populism, invandrarfientlighet och politisk instabilitet.
Om tal om ett öppet hjärta i Sverige och välkomstord till syriska flyktingar i Tyskland i stället hade tagit formen av rejäla bidrag till FN:s flyktingarbete hade mycket troligen vunnits. Fler flyktingar hade hjälpts och den politiska situationen i två av Europas demokratier hade varit hälsosammare. Det finns anledning ta hänsyn till den och liknande situationer vid utformningen av Sveriges långsiktiga flyktingpolitik.
Sverige har pengarna
2. Tonvikten på insatser i fattiga länder och i sammanhanget ökat stöd till FN-organ ställer krav på ökade resurser. Resurskraven ökas också av det troligen ökande antalet personer som lämnar sina länder på grund av globala klimatförändringar.
För Sveriges del bör detta vara ett överkomligt problem. Pengar finns och kommer att finnas inom ramen för enprocentmålet för biståndet. Under senare år har en del av de pengar som använts för att bekosta asylinvandringen tagits från ett politiskt och moraliskt tveksamt ”lån” av stora belopp från biståndsbudgeten, som statsmakterna gjorde sig skyldiga till.
Riksdagens ursprungliga avsikt med enprocentmålet för bistånd var att uttrycka Sveriges solidaritet med jordens fattiga, som många i Sverige såg som en viktig del av vår utrikespolitik. Inför kravet på ökade insatser internationellt för flyktingar, kan Sverige ställa upp med de behövliga resurserna, om biståndspengarna inte stjäls från biståndet, utan till fullo används för utvecklingshjälp och internationell katastrofhjälp, såsom avsikten var.
Ingen hjälps av prat
3. Sveriges politik på EU nivå är med nödvändighet en viktig del av vår flyktingpolitik. Mycket diplomatisk ansträngning har ägnats åt försök att nå en speciell fördelning av ett fastställt antal asylsökande på EU:s medlemmar. Flera, främst östeuropeiska, länder motsätter sig bestämt ett sådant obligatoriskt kvotsystem. Förhandlande om kvotfördelningen i Europa gäller ett tämligen begränsat antal flyktingar, jämfört med de hjälpbehövande vid gränserna och i hårt utsatta EU länder i södra Europa. Ingen hjälps av pratandet. Så Sverige borde snarast upphöra att insistera på denna fördelning och i stället tala för EU-insatser i överbelastade asylländer inom och utom EU.
Ett land som Sverige, med sin skyddade existens i norra Europa och sin tradition att ta emot ett visst antal flyktingar, skulle fortfarande ha nytta av en EU-kvot, så att den, tillsammans med vår FN-kvot, kan kanalisera största möjliga andel av vår asylinvandring. Detta skulle kunna radikalt förenkla vårt flyktingmottagande.
Måste kopplas till biståndet
4. Inriktningen av flyktinghjälp på fattiga länder gör det angeläget med ett nära samarbete med vårt utvecklingsbistånd, vilket ger Sida och frivilliga organisationer en viktig roll i genomförandet av vår flyktingpolitik. Det gäller att integrera hjälp till flyktingar i biståndsinsatser. I många situationer är det angeläget att undvika insatser för enbart flyktingar som inte även omfattar den lokala befolkningen. Sådana insatser kan lätt skapa motsättningar och invandrarfientlighet.
Ett intressant exempel på en integrering av stöd till ekonomisk utveckling och flyktinghjälp är ett projekt som Oxfordprofessorerna Betts och Collier förordar i sin bok Refuge – Rethinking Refugee Policy in a Changing World. Projektet kallas The Jordan Compact, där Jordanien får EU-stöd för att utveckla en ekonomisk zon, som med hjälp av investeringar av multinationella företag ger arbete åt jordanier såväl som syriska flyktingar. Denna typ av flyktinghjälp kan underlätta flyktingars integrering i ett nytt land eller, om de så väljer, ett återvändande till hemlandet, när det är möjligt.
Anpassning krävs
Sverige har rykte om sig för sin generösa flyktingpolitik. Under de senaste åren har vi lärt att vi är tvungna begränsa flyktinginvandringen till Sverige till vad vi klarar att integrera. Men det behöver inte reducera vår insats. Vad som krävs är en anpassning av politiken till dagens förändrade situation.
Thord Palmlund
verksam inom Sida, UD, Invandrarverket, UNDP, chef för Invandrarverket 1980-88.