Sverige var känt för en samhällsmodell som strävade mot ökad jämlikhet. Arbetarrörelsen var tongivande men har gradvis tystnat, allt medan det svenska samhället har kommit att kännetecknas av ökade klyftor mellan klasserna. Även mellan arbetarna och deras företrädare inom fack och parti har klyftorna ökat. Representanterna har blivit en elit som smälter samman med andra samhällseliter.
Sammansmältningen av de ekonomiska och demokratiska eliterna är ett problem för arbetarrörelsen och för demokratin. Svängdörrarna mellan politik, näringsliv och lobbyism (Göran Persson till JKL, Thomas Östros till Bankföreningen, Pär Nuder till EQT) är exempel på en sådan postdemokratisk utveckling, som den brittiske forskaren Colin Crouch benämner den.
På ett mer grundläggande plan bottnar sammansmältningen i de höga ersättningsnivåerna, där arbetarrörelsens representanter tillåts leva på en nivå som mer liknar direktörernas än arbetarnas. Att sedan vissa får för sig att de ska åtnjuta alla direktörens privilegier är mest en konsekvens av det förstnämnda. Fackföreningsledare skulle inte ertappas med fingrarna i syltburken om ingen låtit dem öppna locket.
Vi formas av vårt sätt att leva. Dagens klasskillnader mellan arbetarna och deras företrädare skapar en förtroendeklyfta som inte kan överbryggas med annat än att ledarskiktet fråntas sina privilegier. En sådan åtgärd skulle skapa ett nytt förhållande mellan ledarna och medlemmarna. På sikt kan det även bidra till att vi får stridbara fackföreningsledare som slåss för en återgång till en mer solidarisk samhällsmodell.
Med dagens lönenivåer, däremot, får vi fackföreningsledare som är ofria i förhållande till sina motparter på arbetsgivarsidan.
Kunde ha talat klarspråk
Låt mig konkretisera med ett möte mellan LO:s Karl-Petter Thorwaldsson och Svenskt Näringslivs Carola Lemne i höstens Agenda (13/9). I programmet fick vi se ett inslag om en arbetare som inte kan leva på sin heltidslön, utan tvingas ta ett annat jobb på helgerna. Thorwaldsson var klädsamt upprörd. Thorwaldsson ifrågasatte låglönemarknaden på olika sätt, men av någon anledning missade han som vanligt att ställa den i relation till höglönemarknaden.
Thorwaldsson kunde ha talat klarspråk om klyftorna. Han kunde ha spetsat till diskussionen genom att fråga hur ett modernt samhälle är funtat då somliga inte kan leva på sin lön, medan andra tjänar hundratusentals kronor i månaden. Thorwaldsson undviker att tala på det sättet av en anledning: det kan slå tillbaka på honom själv. Han tjänar nästan 100 000 kronor i månaden så det är känsligt att föra den typen av jämförande diskussion om löneskillnader. Om LO-basen i stället hade tjänat 25 000 i månaden skulle han vara fri som en fågel gentemot en sådan som Carola Lemne. Då skulle han på ett helt annat sätt kunna ifrågasätta den människosyn hon står för, och då skulle vi på nytt ha en samhällsdebatt värd namnet.
Bakbundna av egna levnadsvillkor
Det grundläggande problemet är inte myglet utan ersättningsnivåerna. Dessa blir särskilt problematiska då man från arbetarrörelsehåll alltid betraktat just ojämlikheten som roten till de flesta samhällsproblem. Det är ojämlikheten som skapar ökad ohälsa. Det är ojämlikheten som skapar ökad kriminalitet. Det är ojämlikheten som gör det svårt att upprätthålla en välfärd som alla vill betala för.
Arbetarrörelsens ledande företrädare är bakbundna av sina egna levnadsvillkor, en situation där de inte kan tala klarspråk om det som alltid varit kärnan i arbetarrörelsens budskap. Tyvärr uppmärksammas inte problemet i media. Allt fokus på myglet och inte ett ord om det lagliga privilegiesystemet, tycks vara journalisternas devis. Kanske är frågan känslig även för dem. En av landets tyngsta och högst avlönade opinionsbildare är Aftonbladets Lena Mellin. Det enda positiva hon hade att säga om Stefan Löfven efter en valdebatt var att han vägrade svara på frågan om politikerlönerna är för höga (AB 4/9 2014).
Skulle markera nystart
Men det är ändå inom de krisande fackföreningarna, särskilt inom låglöneförbundet Kommunal, som en förändring av privilegiesystemet ligger närmast till hands. Det skulle markera en nystart och kanske även bidra till att göra förbundet stridbart i en tid då det vacklar mellan gamla och nya ideal, mellan radikalism och nyliberalism.
En ögonblicksbild av denna klyvnad fick den som besökte Kommunals senaste kongress år 2013. Foajén var tapetserad med den radikale tecknaren Robert Nybergs alster, samtliga med udden riktad mot tilltagande individualisering av samhällslivet. En trappa upp möttes vi av de vinstdrivande vårdbolagens montrar och Kommunals egen dito, där vi fick lära oss mer om individuell lönesättning.
Med en mer verklighetsanpassad tillvaro för förbundets ledning är det tänkbart att den skulle ta till sig mer av budskapet i Nybergs teckningar.
Alla är jämlika men vissa är mer jämlika än andra, som en av grisarna i Orwells klassiker uttryckte saken. Det måste inte vara på det sättet. Inför kongressen, har de kvarvarande medlemmarna i Kommunal en chans att skapa verklig jämlikhet inom sitt förbund.
John Lapidus
forskare i ekonomisk historia
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
