I dag, onsdag, håller EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga tal om tillståndet i unionen. Två frågor måste få plats: EU-parlamentets storlek samt finansieringen av EU – efter Brexit.
När britterna väl lämnar EU kommer deras platser i parlamentet (73) att minska helt eller delvis. Allt annat vore ett demokratiskt nederlag. Men hur man än minskar antalet platser kräver det i sin tur konstitutionella förändringar, ändring av vallagar och valkretsar i vissa länder etcetera. Om detta ska hända före EU-valet 2019 måste länderna hantera det redan nu. Annars riskerar vi att få ett omöjligt EU-val med oklara mandat och deltagarländer.
Det andra problemet som måste hanteras nu är EU:s budget efter Brexit. Storbritannien är nettobetalare, det vill säga betalar mer till EU än vad EU betalar ut till landet. I och med britternas utträde kommer det skapas ett hål i EU-budgeten, på cirka 15-25 procent, beroende på hur Brexit-förhandlingarna slutar. Det äventyrar unionens funktionssätt och måste därför kompenseras.
Höjd avgift
Ett sätt är att höja avgiften för resterande medlemmar. Nu betalar medlemsländerna en viss procentsats av sin BNI, i Sveriges fall 29,6 miljarder kronor 2017. En höjning skulle betyda att de som redan betalar mer än de får tillbaka skulle tvingas betala ännu mer. Är det rimligt? Finns det väljarstöd för det?
Ett annat sätt att lösa ekvationen är att skära i EU:s budget. Men då uppstår andra, kanske ännu större problem. Ett antal populistiska regeringar i EU får nuförtiden kritik från EU men har trots det valt att inte lämna EU. Huvudanledningen är att de är nettomottagare, det vill säga att de får mer än de betalar. Men vad gör till exempel Viktor Orban om Ungerns intäkter minskar? Har vi råd med en dominoeffekt av Brexit?
Hur man än vrider och vänder så kan dessa frågor skapa nästa EU-kris med katastrofala följder. Därför är det bråttom. Följande lösningar är enligt mitt tycke nödvändiga.
- EU-parlamentet måste krympa. Att ersätta de brittiska platserna med extra parlamentariker från existerande stater, som det har pratats om, vore både en demokratisk men också en ekonomisk katastrof. Mellanstora länder måste dock kompenseras och få mer platser för att få en rättvisare representation.
- Huvudsakligen måste lösningen på det kommande underskottet baseras på nedskärningar. Vi kan inte pumpa in de pengar som kommer att saknas. Europaparlamentet bör ha endast en sammanträdesplats i Bryssel, och flyttkarusellen måste sluta.
Egna skatteintäkter
- EU bör få någon form av begränsade, egna skatteintäkter. Om EU enbart finansieras med bidrag från enskilda medlemsstater kommer det alltid att skapas olösliga spänningar. Såsom i dag kommer de flesta medlemsländer att tro att de ger mer än de får tillbaka, i olika former. Sådana spänningar är i längden ohållbara. Forna Jugoslavien där alla republiker trodde att de betalade mer och fick mindre än andra är avskräckande exempel. Därför bör en del av finansieringen komma från EU:s egna intäkter, som till exempel inkomster från utsläppshandelssystemet. Dock måste man vara försiktig här. Rätten att handskas med skattebetalarnas pengar måste kopplas till möjligheten att demokratiskt utkräva ansvar för samma pengar.
- Detta nya finansieringssätt måste hjälpa till att rätta till obalanser i EU-ekonomin. Nuvarande system ökar dem. Länderna som är nettobetalare (Sverige, Nederländerna, Tyskland, med flera) får tillbaka det de har betalat till EU i investeringstillfällen i andra länder. Därför finns en mängd svenska investeringar i Baltikum, franska banker i Grekland, österrikiska och tyska i Kroatien etcetera. Självklart är det positivt att länder som är nettobetalare får tillbaka pengar i en annan form. Men samtidigt skapar detta system stora obalanser i europeisk ekonomi. Ett nytt finansieringssätt efter Brexit måste kunna hantera detta.
Gigantiskt informationsproblem
- Vi måste börja prata om vad medlemsstaterna faktiskt vinner på att vara med i EU. EU-motståndet finns i dag mest i Polen och Ungern, länder som är nettomottagare. Och EU-stödet finns i Tyskland, Nederländerna och Sverige, länder som är nettobetalare. Det vittnar om en informationsproblematik av gigantiska mått. EU:s betydelse för såväl ekonomin, handeln, miljö, säkerhet och fred är något som vi måste lära oss att förmedla. Inte i termer av abstrakta idéer utan i konkreta siffror, tillgängliga och förståeliga för medborgarna.
Alla dessa frågor måste diskuteras nu. Vi måste förebygga nästa EU-kris. Vi har inte råd med den och inte heller med populister som dessa kriser föder. Att Jean-Claude Juncker tar upp det i sitt tal skulle vara ett första, nödvändigt steg.
Jasenko Selimovic (L)
Europa- parlamentariker
Liberal förhandlare för betänkandet om EU:s budget efter Brexit