De fel som avslöjats vid Riksrevisionen har väckt berättigad debatt. Det är naturligtvis remarkabelt att just den myndighet som skall övervaka och granska att den offentliga verksamheten sköts efter gällande regler och lagar begår ett antal elementära fel, till exempel när det gällt rekryteringen av personal. Många har hävdat att detta skall ses som korruption. Riksrevisorerna, och då särskilt Susan Ackum som inför kritiken valt att avgå, har inför konstitutionsutskottet argumenterat att man i sin iver att stärka verksamhetens effektivitet har gjort sig skyldig till fel som enbart är att se som formella.
Enligt min mening träffar ingen av dessa analyser rätt. Vad som skett är rimligen inte att beteckna som korruption eftersom syftet inte har varit att gynna sig själv eller något annat otillbörligt intresse. Men att karakterisera det skedda som enbart formella fel visar på något mera allvarligt, nämligen att man inte förstått den grundläggande skillnaden som måste upprätthållas mellan privat och offentlig verksamhet. Principerna för offentlig verksamhet regleras i grundlagen som stadgar att Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Detta stadgande skall rida spärr mot allehanda former av korruption, nepotism och vad som i ett äldre språkbruk kunde benämnas mannamån.
Skillnaden mot den privata marknadsekonomin är här tydlig och avgörande. Den som äger ett företag får göra sin dotter till VD, även om hon inte har de främsta meriterna. Inom det privata näringslivet är nepotism inte något lagbrott utan anses vara helt i sin ordning. Ett annat exempel är att vi inte måste sälja vår bostadsrätt till den som lagt högsta budet utan får sälja till till exempel en släkting som bjudit ett lägre pris om vi så önskar. Vi betalar gärna extra för ett väl utfört arbete på restaurangen men inte på vårdcentralen.
Viktig tillgång
Nyare empirisk forskning ger stöd för att det är just de kvalitéer som stadgas i grundlagen som avgör om ett land skall lyckas nå en hög grad av social och ekonomisk välfärd. Hög kvalitet i de offentliga institutionerna är förmodligen ett lands viktigaste tillgång. Länder som är synnerligen rika på naturtillgångar, till exempel olja, lyckas i allmänhet inte skapa social och ekonomisk välfärd (annat än hos en liten elit) om de brister vad gäller dessa kvalitéer i den offentliga verksamheten, vilket de ofta gör.
För det andra skadar låg kvalitet i den offentliga verksamheten en annan mycket viktig samhällelig tillgång, nämligen vad som kommit att benämnas socialt kapital. En viktig del av detta slags kapital är i vilken grad människor i allmänhet anser att man kan lita på andra människor i samhället, vad som kallas social tillit. Om personer som ansvarar för offentlig verksamhet upplevs vara ohederliga, inkompetenta eller orättfärdiga finns det forskningsresultat som visar att detta också skadar den sociala tilliten in samhället. I sådana samhällen kommer många människor dra slutsatsen att om man inte kan lita på de som har att ansvara för våra offentliga tjänster, då kan man inte heller lita på människor i allmänhet.
Avgörande för välstånd
När jag och mina medarbetare nyligen mätt denna sociala tillit i Europas regioner fann vi överraskande stora skillnader. I Köpenhamnsregionen säger 80 procent att de anser att den kan lita på andra människor i allmänhet medan det i vissa regioner i Östeuropa enbart är åtta procent som ger detta svar. Danmark kännetecknas, liksom de övriga nordiska länderna, av en hög grad av kvalitet i den offentliga verksamheten medan motsatsen är det vanliga i många av länderna i Östeuropa.
Att offentliga tjänstemän inser vikten av principerna om opartiskhet och saklighet är därför avgörande för ett samhälles välstånd. Att se detta som enbart frågor om formalia är därför ett svårt misstag. Anledning till att man betecknat felen som enbart formella är att man hävdar att överträdelserna har skett i avsikt att stärka vad som benämns effektivitetsrevisionen.
Det är naturligtvis viktigt att det inte slösas med skattepengar. Men det förtjänar att påpekas att termen effektivitet inte nämns i grundlagens stadganden om vad som skall karakterisera den offentliga förvaltningen. Normerna om saklighet, opartiskhet och likhet inför lagen är därför att se som reellt överordnade principen om ekonomisk effektivitet. Om ekonomisk effektivitet vore den huvudsakliga ledstjärnan för offentliga verksamheter skulle arbetsförmedlingen enbart ägna sig åt att stödja dem med mycket goda utsikter att få jobb.
Skadlig verksamhet
Rektorerna i skolan skulle sträva efter att slippa ha elever med inlärningsproblem i sin skola och locka till sig elever genom att ge dem högre betyg än vad de förtjänar. Vårdcentralerna skulle försöka bli av med svårbehandlade patienter och polisen skulle enbart försöka anhålla de lättfunna brottslingarna och strunta i de mera svårutredda fallen.
Det endimensionella ekonomiska effektivitetstänkandet som man från Riksrevisionens ledning prioriterat saknar inte bara stöd i grundlagen, det leder också till att de grundnormer som en väl fungerande offentlig sektor och i förlängningen ett framgångsrikt samhälle vilar på, försvagas. En Riksrevision som sätter ekonomisk effektivitet före grundlagens principer om likabehandling och opartiskhet är en för landets såväl ekonomiska som sociala välstånd skadlig verksamhet.
Bo Rothstein
professor i statsvetenskap vid University of Oxford