För ett par månader sedan ägde Almedalsveckan rum på Gotland. Där genomfördes över fyratusen evenemang av olika slag, främst seminarier. Jag har gått igenom den officiella förteckningen. Det var seminarier och samtal om miljön och klimatet, om sjuk- och hälsovård, om forskning och företagande. Och om mycket mer. Alla är viktiga frågor. Men världens allra viktigaste fråga just nu – om freden på vår jord – ägnades nästan ingen uppmärksamhet alls.
Det hölls visserligen ett tiotal seminarier och samtal som närmade sig fredsfrågans utkanter. Men frågan om hur vi kan skapa fred, vad vi kan göra för att föra människor samman för fredsarbete, fanns inte med på dagordningen – med ett par undantag, men då utan uppmärksamhet.
De seminarier som handlade om det militära försvaret, om upprustning och högre försvarsanslag var emellertid betydligt fler än de tio om fred, närmare bestämt ett femtiotal.
Min redovisning är inget angrepp på Almedalsveckan. Jag har alltid tillhört dess försvarare. Almedalsveckan är en viktig mötesplats för den svenska demokratin. Jag konstaterar bara att den viktigaste frågan av alla i världen i dag, om hur vi kan skapa fred, lyste nästan helt med sin frånvaro.
Måste ge hopp om framtiden
Varför talar vi så lite om möjliga vägar till fred? Den frågan måste vi ställa.
Vi måste ge människor hopp om framtiden. Krigshetsare, våldsverkare och pessimister förbättrar inte världen.
Det är lätt att starta krig. Det är betydligt svårare att få slut på krig. Nordkorea är ett varnande exempel. Afghanistan har blivit ett annat. Mellanöstern är sedan länge ett tredje exempel.
Afghanistan är i dag ett förött land. Inte minst kvinnornas situation är mer katastrofal i dag än före kriget. Det har blivit ett helvete säger kvinnorna själva. Vi har tusentals flyende afghanska ungdomar runt om i Sverige som bevis på det elände som nu råder i Afghanistan.
Ingen har någonsin vunnit ett krig i Afghanistan. Men USA och Nato verkar ingenting ha lärt. I USA frodas nu planer på att på nytt sända en ordentlig truppförstärkning till Afghanistan. Skulle så bli fallet är risken uppenbar att USA ber om en svensk militär insats. Den svenska regeringen bör vara beredd och kraftfullt säga nej till en sådan begäran.
Den svenska regeringens linje är att Sverige skall vara militärt alliansfritt! Men då måste vi tala samma språk och i samma tonläge till både USA och Ryssland om vår försvars- och säkerhetspolitik. Om vi inte gör det så är vi inte neutrala eller militärt alliansfria.
Militär alliansfrihet kräver fasthet och konsekvens för att få trovärdighet. Favorisering av en sida är inte förenligt med militär alliansfrihet. En helt annan sak är att vi är en del av väst. Vi tillhör det västliga tänkandet. Men även om vårt hjärta finns i väst så måste vår hjärna också finnas i öst. Ryssland är en granne till oss och en del av Östersjöområdet. Det går inte att bortse från detta. Otydlighet genom favorisering av en sida betyder inte ökad säkerhet för Sverige. Tvärtom. Otydlighet kan vara farligt. Isolering och utfrysning av stater är en farlig väg.
Aurora 17
Aurora 17 i september är den största svenska militärövningen på länge. Vårt militära försvar måste naturligtvis öva. Det katastrofala deltagandet i Afghanistankriget tog all kraft från Sveriges nationella försvar. Nu måste vårt land ta igen vad som förlorades genom det afghanska krigsäventyret. Men regeringen och försvarsledningen har inte i tillräcklig grad insett konsekvenserna av övningen för den militära alliansfriheten, det vill säga hur övningen Aurora 17 påverkar trovärdigheten av vår alliansfrihet.
Det alliansfria Sverige skall naturligtvis inte tillåta utländska förband på svenskt territorium. Denna uppfattning går tillbaka till den så kallade Tage Erlanderlinjen som innebar att inga utländska baser eller utländska trupper skulle få vistas på svensk mark. För då bröts alliansfriheten. Nu gäller det att minska risken för detta. Det är därför bra att regeringen bjudit in Ryssland att delta som observatör.
Vi vet hur närhet och fredligt dagligt umgänge innebär fredliga förhållanden. Jag tänker på förhållandena mellan de nordiska länderna och numera mellan Tyskland och Frankrike. Vardagliga insatser i det lilla och tysta är viktiga hjälpmedel för människor att komma samman för att umgås med varandra. Endast på så sätt kan en grund läggas för en bättre värld. Därför läser jag med glädje om att ett trettiotal ungdomar från hela världen har samlats på ett fredsläger i Tåssjö utanför Ängelholm anordnat av Lions i Skåne. Tre sådana läger hålls i Sverige i år.
Farligt för samhällsmoralen
Det är farligt för samhällsmoralen att ensidigt tro att det endast är förespråkarna för upprustning och nya arméer som har ett värde för vårt land. Lokala och regionala fredsarbetare har också ett värde. ”Det bästa sättet att förgöra en fiende är att göra honom till din vän” sa USA:s sextonde president Abraham Lincoln.
Det oroar mig även att våldet och ondskan håller på att tränga sig in i vårt eget samhälle, där unga kriminella skjuter och använder kniven för att döda. Det fredliga konfliktlösandet har hamnat i skuggan på många håll i Sverige. Det gäller att se upp så att inte våldet och ondskan breder ut sig ännu mer. Alla vill vi naturligtvis leva i ett rättssamhälle som fungerar och där polisen håller efter de kriminella. Rädsla hotar freden.
Thage G Peterson
tidigare socialdemokratisk försvarsminister och riksdagens talman
