Klimatförändringarna är både det värsta och svåraste hotet mänskligheten någonsin stått inför. Dess realitet, i form av en höjd global medeltemperatur och mer frekvent förekommande extremväder, samt dess ursprung i huvudsakligen mänskliga handlingar, är sedan länge bortom tvivel. Nyligen tillkännagavs IPCC:s senaste rapport, vilken bekräftar det vi redan vet: att vi radikalt måste minska utsläppen av växthusgaser. Allt annat än total utfasning av växthusgaser inom de närmaste decennierna innebär att människors liv och livskvalitet kommer utsättas för en överhängande risk, samt oåterkalleliga skador på ekosystem.
Så varför prioriteras inte klimatförändringarna högre politiskt och individuellt? Varför är inte minskandet av växthusgaser ett överordnat moraliskt mål för alla våra handlingar?
Den rådande politiska passiviteten och klimatfrågans relativt obetydliga roll beror sannolikt inte på bristande kunskaper om klimatförändringarnas natur. IPCC:s senaste rapport understryker med all önskvärd tydlighet det goda kunskapsläget. Vad som däremot saknas är praktisk kunskap, det vill säga färdigheter om hur man kan handla och relatera till omvärlden givet klimatförändringarna och olika uppfattningar om vad som är moraliskt rätt, rättvist och rimligt.
Väsenskild kunskap
Den praktiska kunskapen hänger tätt samman med etiska överväganden. Det är en typ av kunskap som är väsensskild från den i huvudsak teoretiska kunskap som sammanställs i IPCC:s rapporter. Det som saknas i klimatdebatten, menar vi, är inte en mer detaljerad beskrivning av de fysiska förändringarna i klimatsystemet, utan i stället insikter om vad det innebär att vara en handlande människa i tider av klimatförändringar. Fakta från IPCC om kunskapsläget vad gäller smältande glaciärer och försurade hav kommer inte kunna svara på dessa frågor. Ej heller verkar sådana fakta kunna motivera oss till att handla så att vi minskar vår miljöpåverkan i den takt som nu krävs.
Betydelsen av den etiska dimensionen av klimatförändringarna lyfts nu för första gången med tydlighet fram i IPCC:s rapport. Klimatfrågan beskrivs inte längre bara som, eller ens i första hand som, en naturvetenskaplig fråga. Rapporten lyfter fram begrepp som rättvisa, jämlikhet och rimlighet. Dessa frågor handlar i slutänden om vilket samhälle och värld vi vill leva i, och om vilken framtid vi vill ha. Men vad innebär det att ta denna etiska dimension av klimatförändringarna på allvar?
Att se klimatförändringarna som en etisk fråga innebär att se den som en utmaning mot vårt sätt att handla och leva, mot våra val och prioriteringar. Det innebär att fråga sig vilka skäl vi har att omorientera vårt handlande för andras skull, vad vi är moraliskt skyldiga människor vars intressen berörs av våra handlingar. För att hantera sådana frågor räcker det inte att sammanställa alla vetenskaplig fakta, utan vi behöver veta om hur skälen som talar för respektive emot olika handlingar ska sammanvägas, vilka prioriteringar som är rimliga, vilka uppoffringar och kompromisser vi kan leva med. För att förbättra vårt sätt att hantera sådana frågor – öka vår praktiska kunskap – måste vi öppet konfronteras med dessa frågeställningar, både i det politiska samtalet och mer allmänt under livets gång.
Utrymme för kreativa samtal
Vi måste ge utrymme för etiska, kritiska och kreativa samtal i samhället. Ett konkret exempel skulle kunna vara att införa sokratiska samtal som är en samtalsmodell som rymmer dessa element. Sokratiska samtal, eller som det också kallas, gemensamma undersökningar eller filosofi för barn, är en vid term som kan innefatta filosofiska kaféer, öppna för allmänheten på offentliga platser eller mer styrda workshops på schemat i grundskolor och som existentiellt verktyg i vården. Gemensamt är att de innebär en jämlik samtalsprocess där deltagarna övar upp sitt rationella och etiska tänkande genom att i dialog reflektera över vad som är värdefullt, rätt och viktigt. Trots att sokratiska samtal rekommenderas av Skolverket finns det på mycket få skolor i dag. I vården finns dessa samtal undantagsvis. I det offentliga rummet finns enstaka filosofiska kaféer som drivs av eldsjälar på egna initiativ.
Sociala och psykologiska hinder
Klimatförändringarna är inte enbart ett fysiskt problem som hanteras genom minskning av utsläpp och anpassning till det nya klimatet. Utmaningen handlar också om att överkomma de sociala och psykologiska hindren för den radikala förändring som krävs. En del av det politiska ansvaret handlar alltså om att rusta människor med de färdigheter som kan hjälpa oss att förstå vad det innebär att vara människa i den omvälvande tid av ekonomiska, politiska och sociala skiften vi står inför.
Vi menar att en hållbar lösning på klimatfrågan kräver mer än teoretisk kunskap. Ett steg mot en nödvändig förändring kan tas genom att människor ges förutsättningar och möjlighet att reflektera över dagens och morgondagens omvärld på ett informerat sätt. Därigenom kan nödvändig handlingskraft för att hantera klimatförändringarna komma till stånd.
Tulsa Jansson
doktorand i tillämpad etik
Eric Brandstedt
fil dr i praktisk filosofi
