Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Transportstyrelsen Thorsell webb

Politikernas ansvar måste prövas rättsligt

Nya uppgifter om tidiga larm till regeringskansliet gällande säkerhetsrisker med Transportstyrelsens IT-outsourcing förstärker intrycket av att politikerna redan på ett tidigt stadium varit informerade – något de alla i det längsta har förnekat. IT-affären är juridik, den borde nu prövas inför en allmän och transparent domstol, skriver advokat Svante Thorsell.

Transportstyrelsen, för vilken regeringen har ansvaret, har genom lagbrott lämnat ifrån sig säkert tiotusen gånger mer hemligstämplat material än vad spionerna Stig Wennerström och Stig Bergling någonsin lyckades med. För detta fick generaldirektören Maria Ågren ett strafföreläggande motsvarande böter om 70 000 kr, hennes halva månadslön. För sin hantering av hemliga handlingar dömdes storspionerna Wennerström och Bergling till livstids straffarbete respektive livstids fängelse.

Flygöversten Wennerström och kaptenen Bergling hade under decennier verkat som spioner för kommunistiska Sovjetunionen och lämnat ut det mesta om våra försvarsanläggningar och det svensktillverkade stridsflyget.

Olikheter

Här finns olikheter: Wennerström och Bergling var naturligtvis småhandlare när man betänker volymen på de hemliga dokumenten som de lämnade ut till främmande makter. De är proportionellt snarare snattare än bankrånare. Att generaldirektören Maria Ågren har tillgång till tiotusen gånger mer information på grund av IT-samhället gör hennes ansvar och straffvärde större än för den som stjäl det han kan komma åt i Wennerströms och Berglings pappersbundna Gammelsverige.

Likheter

Likheter finns också – generaldirektören och de två officerarna var alla anställda i statens tjänst och anförtrodda att hantera den hemligaste informationen om oss som personer och vårt land. Så olika behandlar dock staten sina anställda när de tvingas lämna sina jobb på grund av grova brott. Maria Ågren har tillåtits att snabbt smyga ut genom en bakdörr. Wennerström och Bergling fick utstå långa och svåra huvudförhandlingar och lång tid i häktet.

IT-affären är juridik, särskilt Maria Ågrens handlande. Den borde prövas inför en allmän och transparent domstol, eller har vi möjligen en politisk klass som håller tätt – ett vi och dom – som här slipper rättslig prövning? Vilka medgärningsmän har hon som nu tryggt tror sig slippa ansvar? Vilken hemlig information har generaldirektören, genom sitt brott, lämnat till IBM:s hantering av några underentreprenörer i några öststater? Det är inte småsaker. Här ett axplock:

Registret över personer med skyddad identitet, belastningsregistret (kriminalregistret), av Sverige anlitade spioner, hela vägnätet, alla järnvägar, alla broar, samtliga hamnar, navigationsuppgifter om vårt sjöterritorium (även militärt), militära flygplaster som även nyttjas civilt, fordonsregistret (även vissa militära fordon) och körkortsregistret.

Finns en lögn att pröva

Den röjda informationen har likheter med vad Wennerström och Bergling stal. Det finns dock viktiga förmildrande omständigheter för Maria Ågren. Hon har inte haft uppsåt att skada rikets säkerhet. Som nytillträdd generaldirektör har hon insett att IT-hanteringen på verket snart skulle braka samman. Hon var svårt trängd när hon hösten 2015 med öppna ögon bröt mot de relevanta skyddsreglerna och straffrätten.

Här finns en lögn att pröva. Maria Ågren har med all sannolikhet inhämtat samtycke från sitt statsråd Anna Johansson (S). En generaldirektör som inte informerat om så allvarliga saker direkt till departementschefen förtjänar avskedande redan för sitt svek. En generaldirektör som däremot informerar Anna Johansson delar därefter, menar jag, ansvaret med statsrådet. Man kan också misstänka att såväl Anders Ygemans (S) och Peter Hultqvists (S) departement varit införstådda med det brott som Ågren för deras räkning skulle begå.

Säkerhetsriskerna bollades aktivt och länge mellan regeringskansliet och berörda myndigheter skriver DN (22/8). Regeringen uppdrog redan i december 2014 åt Transportstyrelsen att analysera riskerna. Säpo var också tidigt ute. I september 2015 larmade man justitiedepartementet och i januari 2016 inledde Säpo en förundersökning.

Politiker på toppnivå skyr att deras gärningar prövas av domstol. Inom straffrätten kan ofta ansvar utkrävas av de som ”i samråd och samförstånd medverkat till brottet”. En utvidgad förundersökning och prövning i domstol borde därför ske.

Skyddar sig själv

Den politiska klassen synes här skydda sig själv på bekostnad av hemlig information som äventyrar rikets säkerhet. I denna affär bjuder man generaldirektören Maria Ågren på ett fat. Men andra takter blir det när den misstänkte brottslingen saknar denna klasstillhörighet. Då kräver politiker rättegångar, vassa pennor och hårda straff. 1974 lyckades Olof Palme övertyga spionåklagaren att kringgå tryckfrihetsförordningen så att Jan Guillou och Peter Bratt dömdes för spioneri när de i tidningen FIB-Kulturfront avslöjade just statens spionnäste, IB. Så kränktes tryckfriheten. Så fick Sverige spionerna Guillou och Bratt.

Det statsråd som känner till vad Ågren skulle göra eller gjort bör få bära ansvar från den tidpunkt när denne fått vetskapen. Därför denna tävlan om att ”jag fick vetskap mycket sent”. De aktuella statsråden säger att de visste först i januari – februari 2016 och statsrådet Anna Johansson och statsminister Stefan Löfven först i februari 2017. Hur sannolikt är det att ingen före dess informerat regeringschefen – vem tror på det? Alla har naturligtvis först informerat sin chef. Här bör gälla ett så kallat presumtionsansvar omvänt från straffrättens – att respektive statsråd hålls ansvarigt till dess han/hon bevisat motsatsen.

Saknar motstycke

IT-affären har en informationsmagnitud på den rättsliga richterskalan som saknar motstycke i fallen Wennerström och Bergling. Det som skall skyddas är den hemliga informationen, uppgifter om oss som individer och vårt land – inte politikernas huvuden.

I fallet Wennerström informerades statsministern Tage Erlander 1959 av säkerhetspolisen, men förnekade att han visste om det före Wennerströms gripande 1963. I fallet Bergling förnekade justitieminister Sten Wickbom att han haft vetskap om att Bergling beviljats permission när han rymde. För sin underlåtenhet att inte hålla sig uppdaterad fick Wickbom avgå.

Okunnighet får inte vara en tillgång. Än mindre lögnen om den. Om de ansvariga politikerna kan man som Hasse Alfredssons gamle man säga ”de ser illa – och hör varken”.

Svante Thorsell

advokat

 

Se mer från - Debatt: Transportstyrelsen
Mest läst