Personlig assistans – vår rätt till ett anständigt liv

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Vi läste ett facebookinlägg av barn- och äldreminister Åsa Regnér (S) häromdagen. Det handlade om jämställdhet, och slutklämmen löd: ”Detta är tider då arbete för mänskliga rättigheter, såsom jämställdhet, behöver vara starkt och EU måste fullfölja till exempel FN:s mål om hållbar utveckling där jämställdhet ingår. Att jämställdhet är fördragsfäst är resultatet av hårt arbete av regeringar och kvinnoorganisationer, orden måste betyda något!”.

Det är en föredömlig inställning till mänskliga rättigheter. Vi hoppas att regeringen är medveten om att även vi personer med funktionsnedsättningar har betydligt sämre livsvillkor än andra medborgare och utsätts ofta för diskriminering. Förmodligen är vi dessutom den grupp som har längst kvar i kampen för ens ett erkännande av det.

ANNONS

En ny utredning om servicen till personer med de största funktionsnedsättningarna är på gång. Enligt en debattartikel i Svenska Dagbladet den 10 november av ansvarig minister Åsa Regnér är orsaken att lagen har blivit omodern och att ”vissa kostnader bara fortsätter att öka”. Det antyds i artikeln att det är märkligt att kostnaderna stigit kraftigt medan antalet personer inte ökat i motsvarande grad. ”Sedan 2002 har antalet personer ökat med nästan 50 procent och kostnaderna nästan tredubblats.”

Enkel matematik

Men det är ganska enkel matematik. 2002 var schablonbeloppet 191 kronor per timma. Sedan dess har regeringen 13 gånger fattat beslutet att höja ersättningen. En gång varje år, i år är den 284 kronor. Sammanlagt har alltså ersättningen höjts med cirka 50 procent.

Såväl antalet personer som timpriset har alltså ökat med 50 procent vardera. Om vi förenklar och säger att 2002 fanns två personer som behövde en timme vardera, för 100 kronor, så var totalkostnaden 200 kronor.

I dag har vi med samma proportioner i stället tre personer, och timpriset har gått upp till 150 kronor, och då skulle kostnaden vara 450 kronor. Men det är också så att det genomsnittliga antalet timmar som Försäkringskassan beviljar har ökat med 35 procent sedan 2002, från 92 timmar per vecka till 124 timmar per vecka. I vårt förenklade exempel har de tre personerna alltså beviljats ytterligare några minuter var, och totalkostnaden blir då 3 x 150 x 1,35 = cirka 600 kronor. Det är så kostnaderna har tredubblats. Det behövs det ingen utredning för att undersöka.

ANNONS

Kostnadsutvecklingen inom den personliga assistansen är alltså till största delen ett resultat av väl avvägda politiska beslut och deras logiska konsekvenser. Allt fler personer väljer personlig assistans som är den enda LSS-insats för daglig service som lever upp till lagens intentioner om självbestämmande och delaktighet i samhället. Ingen annan LSS-insats för daglig service ger barn möjlighet att få växa upp i sin familj.

Kan inte spara pengar

Vi har all respekt för att regeringen vill undersöka om lagstiftningen kan förbättras. Men utredningen kan inte få direktiv som innebär att spara pengar. För personlig assistans är inte dyrt. Försök att köpa någon annan tjänst för 284 kronor i timmen! En personlig assistent är alltid på rätt plats vid rätt tillfälle. Gruppbostäder för dem med de största behoven är inte heller billigare.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar innebär också att Sverige åtagit sig att i utformning och genomförande av lagstiftning och riktlinjer nära samråda med och aktivt involvera personer med funktionsnedsättning genom de organisationer som företräder dem. Därför kräver vi att brukarrörelsen ges reellt inflytande i den utredning som ska utveckla den personliga assistansen. Inte i en referensgrupp, utan som del i utredningsgruppen. Allt annat är oacceptabelt.

ANNONS

Vår rätt till ett anständigt liv

Detta handlar om vår rätt till ett anständigt liv. Om demokrati, delaktighet och rättvisa. Det handlar om barns rätt att växa upp i sin familj. Vi var med och utformade den här reformen. Vi bör också få vara med och utveckla den. Ingen begriper de behov som den ska tillgodose och de kritiska mekanismerna lika bra som vi. Att placera oss i en referensgrupp vore som att placera kvinnor i en referensgrupp till en utredning om jämställdhet. Eller romer i en referensgrupp till en utredning om romers villkor. Det är våra liv det handlar om, våra mänskliga rättigheter.

Vi ser fram emot att läsa motsvarande ställningstagande från regeringen: ”Detta är tider då arbete för mänskliga rättigheter, såsom för personer med funktionsnedsättningar, behöver vara starkt och EU måste fullfölja till exempel FN:s konvention. Att rättigheter för personer med funktionsnedsättningar är fördragsfäst är resultatet av hårt arbete av regeringar och funktionshinderorganisationer, orden måste betyda något!”.

Magnus Andén

ordförande Föreningen JAG, Jämlikhet, Assistans och Gemenskap, genom god man Cecilia Blanck

Maria Dahl

ordförande i STIL, Stiftarna av Independent Living i Sverige

Vilhelm Ekensteen

ordförande i IfA, Intressegruppen för Assistansberättigade

ANNONS