Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
sdltb3b351a-nh
Aningslösa? I många partier är det sannolikt kommunikationsstrateger och konsulter som obekymrat anammar en populistisk retorik där folket romantiseras som enhetligt, gott och rättrådigt i motsats till ett hotande moras, innanför eller utanför gränserna. Politikerna borde se upp, skriver Marie Demker.

Partiledarna bör akta sig för att leka med elden

Temat ”svenska värderingar” stod högt i kurs under årets Almedalsvecka. En ny konfliktdimension har tagit sig in i svensk politik. Men den aningslöshet med vilken politiker har anammat den populistiska retoriken är att leka med elden, skriver Marie Demker, professor i statsvetenskap.
Marie Demker, professor i statsvetenskap

Varje gemenskap behöver en berättelse, ett sammanhållande kitt som svarar på frågorna om varifrån vi kom, varför vi är här och vart vi är på väg. Men innehållet i berättelserna skiljer sig åt – en del berättelser betonar utvaldhet och exklusivitet, andra betonar öppenhet och inkludering.

Under Almedalsveckan 2016 har termen ”svenska värderingar” eller ”gemensamma värderingar” använts för att på ett mer eller mindre tydligt sätt hävda att sekulära upplysningsideal som mänskliga rättigheter, politiska mål som jämställdhet eller demokratiskt styrelseskick skulle vara byggstenar i en unikt svensk berättelse. Så är det förstås inte.

Värderingsoreda

Några saker behöver redas ut i Almedalsveckans värderingsoreda:

1. Värderingar är individuella och föränderliga, de formas i sociala relationer med andra människor.

2. Politik är en institutionaliserad konflikt kring vilka värden som bör prioriteras.

3. Demokrati som styrelseskick bygger på värdepluralism, en pluralism som upprätthålls genom fri åsiktsbildning i ett samhälle.

4. Statens uppgift vad avser medborgarnas moral och seder är att upprätthålla lagen, till detta har staten ett våldsmonopol och ett rättssystem till sitt förfogande.

Statens roll i ett samhälle är att fördela resurser och värden. När resurser skall fördelas i en gemenskap uppkommer en rättmätig konflikt kring vem som skall få vad och i vilka situationer. I den konflikten kommer olika intressen att sätta vissa värden högre än andra. Någon vill fördela resurser så att jämlikhet åstadkoms och någon annan vill fördela resurser efter förtjänst – då uppstår en konflikt och det är det som är politik.

I den bästa av världar hanteras konflikten genom ett demokratiskt styrelseskick där varje individ får rösta på de företrädare som de anser bäst tillgodoser de mål de själva håller högst. Och där en rättstat opartiskt upprätthåller den lagstiftning som företrädarna beslutat om. Offentligt samtal, debatt och granskning håller diskussionen om fördelningens legitimitet vid liv i en demokrati – inte auktoritativa uttalanden från politiska ledare om vad vi gör eller inte gör i Sverige.

Ny konfliktdimension

Att politiker nu diskuterar behovet av gemensamma värderingar, eller svenska värderingar, är ett tecken på svensk politiks grundläggande konfliktdimension – den som handlar om resursfördelning – utmanas av en ny konfliktdimension, den som handlar om kultur och livsstil. Här ställs liberala idéer om människans individualitet och fria val mot traditionella tankeströmningar som sätter särskilt värde på nationell gemenskap och social kontroll.

I många partier är det sannolikt kommunikationsstrateger och konsulter som obekymrat anammar en populistisk retorik där folket romantiseras som enhetligt, gott och rättrådigt i motsats till ett hotande moras, innanför eller utanför gränserna. När aningslösa politiska ledare börjar leka med ett gammalt känt idéarv om nation, auktoritet och tradition som om det vore någon slags trevlig paketering för det egna budskapet är det fara å färde.

Visst är olika värderingar mer eller mindre utbredda bland befolkningen i olika länder. Att värderingar som är vanliga i Sverige är ”svenska” är därför ett banalt faktum som inte behöver påpekas. Men de värderingar som nämnts i Almedalen är dessutom sådana som omfattas i väldigt många av världens länder. En liberal demokrati som den svenska gör antagandet att alla individer är lika inför lagen, att alla myndiga individers vilja i politiska spörsmål är lika mycket värd och att befolkningen åtnjuter rättsstatens skydd för grundläggande rättigheter som till exempel yttrande- och religionsfrihet.

Att det skulle vara upp till våra politiska ledare att avgöra vilka av alla förekommande värderingar som är ”de rätta” i vårt land är en auktoritär och odemokratisk idé. Låt oss hoppas att den nationalistiska yran i Almedalen rinner av det politiska samtalet lika fort som gräset torkar efter de obligatoriska sommarregnen.

Borde vara partiledarnas mardröm

För dem av er som har semester och därmed kanske tid att läsa böcker kan jag rekommendera Sebastian Haffners ”En tysk mans historia” som kom i ny svensk upplaga 2014. Haffner beskriver perioden 1914-1933 i Tyskland, den period när det tyska samhället i små steg gled bort från demokratins grunder. Han skriver där och då, och utan facit. Hans berättelse är en lågmäld, personlig och kraftfull argumentation för varför talet om nationella värderingar borde vara varje svensk partiledares mardröm.

Marie Demker

professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet

Se mer från - Debatt: Almedalen
Mest läst