Forskning utgör en viktig grund för samhällets utveckling. Att forskning och utveckling håller en hög internationell nivå kommer att spela en avgörande roll för vår möjlighet att också fortsättningsvis hävda oss i en hårdnande internationell konkurrens. En bred rekrytering till högskolornas och universitetens forskarutbildning, är ur detta perspektiv central. Att doktorera måste ses som ett attraktivt karriärval bland unga akademiker.
Doktorandernas betydelse för universitet och högskolors verksamhet är stor. Fyrtio procent (SCB) av forskningen vid universitet och högskolor utförs av landets över 18000 doktorander, och gruppen fyller också en viktig roll inom universitetens och högskolornas undervisning. Trots detta bedriver i dag en fjärdedel av Sveriges doktorander sina forskarstudier utan att ha en anställning. Företrädesvis sker finansieringen i stället genom stipendium eller så kallat utbildningsbidrag för doktorander. Utbildningsbidraget, för närvarande 14 900 kronor per månad, är skattepliktigt för mottagaren, men liksom vid finansiering med stipendium betalar lärosätet inte arbetsgivaravgift och andra sociala avgifter för doktoranden. Staten smiter på detta sätt från de kostnader som alla andra arbetsgivare är skyldiga att betala för sina anställda, och som finansierar delar av de sociala trygghetssystemen. Staten stänger därmed ute doktorander från de trygghetssystem som annars är generella på svensk arbetsmarknad.
Lever på 180 kronor per dag
Utbildningsbidrag ska senast efter två år av forskarstudier övergå i anställning. Andelen nyantagna doktorander utan anställning är således mycket hög. Enligt Högskoleverkets årsrapport för 2006 påbörjade endast en tredjedel av doktoranderna under 2005 forskarstudierna med anställning. En fjärdedel av doktoranderna antogs 2005 med utbildningsbidrag som finansiering. Vid Göteborgs universitet och Chalmers finns över tre tusen doktorander, nästan tusen av dem har enligt Högskoleverket utbildningsbidrag eller stipendium eller finansieras på annat sätt.
Stipendium och utbildningsbidrag utgör inte sjukpenningsgrundande inkomst. Detta innebär att en doktorand som bildar familj, skaffar barn och är försörjd genom utbildningsbidrag eller stipendium kan tvingas att leva på grundbeloppet 180 kr per dag före skatt. Samma typ av problem gäller om doktoranden blir sjuk.
Också den framtida pensionsrätten påverkas negativt. Stipendium ger inte pensionsrätt vare sig för allmän pension eller avtalad statlig tjänstepension. Utbildningsbidrag ger enbart pensionsrätt för den allmänna pensionen.
Utan a-kassa
Doktorandåren på stipendium eller utbildningsbidrag får därmed konsekvenser för den framtida pensionen även för den som får en hög inkomst senare under yrkeslivet. Stipendier och utbildningsbidrag är inte heller a-kassegrundande. För de många doktorander som påbörjar sina forskarstudier utan anställning innebär detta i de fall forskarstudierna avslutas med licentiatexamen, att möjligheten till kvalifikation för inkomstrelaterad a-kassa helt saknas.
Dagens otrygga anställningssituation riskerar att leda till att många väljer bort forskarutbildningen som karriäralternativ. På så sätt riskerar högskolan att gå miste om lovande blivande forskare för att i stället anta personer som är beredda att acceptera dåliga villkor. Sett till att medianåldern för inskrivna doktorander är över 30 år (medianåldern vid antagning är 29 år och vid examen 34 år, Högskoleverkets årsrapport 2006) är risken också uppenbar att många kan tvingas till ett val mellan familj och forskarstudier. Detta motverkar ambitionen att uppnå en bred rekrytering till forskarutbildningen.
Liten kostnad
Högskoleverket har i en rapport (2006) beräknat kostnaden för att ersätta högskolornas egeninrättade stipendier till 28 miljoner kronor. Med samma beräkningsunderlag som Högskoleverket använt för att beräkna kostnaden för en doktorandanställning, skulle det kosta 350-400 miljoner kronor per år att omvandla samtliga utbildningsbidrag till doktorandanställningar. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är detta en liten kostnad.
Som representanter för fackliga, kårfackliga och studentpolitiska organisationer anser vi att det borde vara en självklarhet att alla doktorander erbjuds en anställning. För att uppnå detta bör samtliga utbildningsbidrag omvandlas till doktorandanställningar och möjligheten att använda stipendium som ersättning för lön tas bort. Det är dags för staten att ta sitt ansvar och för alla doktorander betala de arbetsgivaravgifter och andra sociala avgifter, som alla arbetsgivare är skyldiga att betala. Bara på detta sätt kan alla doktorander omfattas av de trygghetssystem som annars är generella på arbetsmarknaden.
I budgetpropositionen har regeringen aviserat satsningar på högskolornas anslag för forskning och forskarutbildning. Därmed menar vi att det finns ett utrymme för riksdag och regering att prioritera så att alla doktorander får anställning från början av sin forskarutbildning. Det är en anständig forskningspolitik värd.
Elin Rosenberg, ordf
Sveriges Förenade studentkårer, SFS,
Rikard Lingström, ordf Sveriges
Doktorandförening, doktorandsektion SULF
Mattias Wiggberg ordf
Sveriges doktorander, SDok
Eva Westerberg ordf
SACO Studentråd
Martin Wahlén ordf
SFS doktorandkommitté
Peter Ranki, ordf Centerstudenter
Max Andersson, språkrör Gröna studenter
Erik Bengtsson, ordf
Kristdemokratiska studentförbundet
Peter Giesecke, ordf Liberala studenter,
Magdalena Streijffert, ordf
Socialdemokratiska studenter,
Carolina Lindkvist, förbundsordf Vänsterns Studentförbund