Flera statliga utredningar har under de senaste åren gjorts i syfte att kartlägga och analysera den ojämställdhet som råder vid svenska lärosäten. I dessa framkommer att trots att det redan 1997 togs regeringsbeslut om rekryteringsmål för att öka andelen professorer som är kvinnor, går utvecklingen för långsamt. Om inga satsningar görs har vi en jämställd professorskår först runt 2050. Detta är särskilt anmärkningsvärt i dag när det är fler kvinnor än män som tar såväl grundexamen och doktorsexamen, ett fenomen som brukar kallas glastaket, det vill säga att kvinnor på olika sätt missgynnas i meriterings-, rekryterings- och befordringsprocesser.
I regeringens regleringsbrev för Göteborgs universitet 2013 angavs att fram till 2015 ska minst 40 procent av befordrade och rekryterade professorer vara kvinnor. Universitetsledningen inledde med anledning av detta en satsning som skulle kartlägga de lektorer som är kvinnor på respektive institutioner som kunde förutses ha möjlighet att nå upp till kraven på befordran till professor inom två år. Samhällsvetenskapliga fakulteten, som undertecknade tillhör, skulle få 2,4 miljoner kronor för denna satsning.
Satsningen gick även till män
Fakultetsstyrelsen beslutade att höja ambitionen till 50 procent, men samtidigt framfördes den motsägelsefulla idén att satsningen även skulle gälla män.
Fakultetsstyrelsen beslutade slutligen att genomföra en egen satsning på männen, omfattande 150000 kronor, vilket man själva konstaterade skulle innebära att andelen nya professorer som är kvinnor sannolikt inte skulle uppgå till mer än 45 procent.
Att fakulteten beslutat om en särskild satsning på män i detta läge anser vi är både osakligt och osmakligt, när hela poängen med jämställdhetssatsningen bottnar i att män är kraftigt överrepresenterade på professorsnivå. På samhällsvetenskapliga fakulteten utgör 74 procent av professorerna män. Mot vilken problembakgrund vill fakulteten göra en särskild satsning på att fler män ska bli professorer?
Ohållbara argument
En rad prefekter och likabehandlingsombud har lämnat in en protestskrivelse till fakultetsledningen, som tillbakavisat kritiken med argument som vi vill bemöta då vi anser dem vara ohållbara.
Det första argumentet som framförs är att en samtidig satsning på män är nödvändig med avseende på likabehandlingsprincipen. Argumentet bottnar i en missuppfattning av likabehandlingsarbete. Dagens ojämställda akademi innebär att kvinnor inte är likabehandlade i jämförelse med männen som på grund av en rad konstaterade anledningar, lättare uppnår professorsmeritering. Exempelvis visar en ny rapport av docent Lena Gemzöe, expert på vetenskaplig bedömning, att kön och status spelar stor roll i Vetenskapsrådets bedömningsprocesser, vilket får negativ effekt på kvinnors möjligheter att erhålla forskningsmedel och meritera sig.
Det är sådana analyser som är utgångspunkten för regleringsbrevet, och att åberopa likabehandling som grund för att även satsa på den grupp som gynnats av ojämställdheten är inget mindre än en tankevurpa. Att satsa på män förstärker, alternativt upprätthåller, redan ojämställda meriteringsprocesser och kan inte betraktas som likabehandlingsarbete.
Det andra argumentet som fakultetsledningen framför är att undvika den stigmatisering av kvinnorna som påstås uppstå till följd av att de indirekt genom satsningen skulle kunna uppfattas behöva mera hjälp än männen för att befordras till professorer. Det vill man alltså väga upp med att ge den redan gynnade gruppen män ännu mer hjälp?
Goda exempel finns
Att jämställdhetssatsningar liknande den som Göteborgs universitet initierat ger goda resultat finns det flera goda exempel på vid andra svenska lärosäten. Vid Stockholms universitet, som ligger i topp med 27 procent professorer som är kvinnor, innebar en sådan satsning att de kvinnor som bedömdes ligga nära en befordran, friköptes från undervisning och gavs extra tid för meritering – vilket gav önskade resultat.
Avslutningsvis vill vi påpeka att denna särskilda satsning på lektorer som är kvinnor inte på långa vägar är tillräcklig för att uppnå en jämställd akademi, då det förutom befordringsprocessen är många fler faktorer som inverkar. Exempelvis finns en åtskillnad mellan internt befordrade professorer och rekryterade professorer, varav de sistnämnda har mer ansvar och forskning i tjänsten. I det fall att denna satsning skulle innebära en högre andel befordrade professorer som är kvinnor, samtidigt som de nyrekryterade professorerna är män, kvarstår därför maktskillnader mellan könen.
En seriös satsning, som tar flera faktorer i beaktande skulle därför vara att föredra i arbetet för en mer jämlik akademi.
Julia Bahner
doktorand i socialt arbete
Anna Ryan Bengtsson
doktorand i socialt arbete
Tobias Davidsson
doktorand i socialt arbete
Veronica Svärd
doktorand i socialt arbete
Ylva Wallinder
doktorand i sociologi
Lisa Rudolfsson
doktorand i psykologi
Jennifer Strand
doktorand i psykologi
Majsa Allelin
doktorand i socialt arbete
Elisabet Sernbo
doktorand i socialt arbete
Erik Vestin
doktorand i statsvetenskap
Rasool Awla
doktorand i socialt arbete
Susanne Liljeholm Hansson
doktorand i socialt arbete
Manuela Sjöström
doktorand i socialt arbete
Daniel Bernmar
doktorand i offentlig förvaltning
Nina Tryggvason
doktorand i socialt arbete
Sara Hallberg
doktorand i offentlig förvaltning
Mikael Lorentzon
doktorand i socialt arbete
Kristina Alstam
doktorand i socialt arbete
Doris Lysdal
doktorand i sociologi och arbetsvetenskap
Monica Lidbeck
doktorand i psykologi
Rakel Bergman
doktorand i socialt arbete
Annelie de Cabo
doktorand i socialt arbete
Karin Boson
doktorand i psykologi
André Rodin
doktorand i socialt arbete