Militärstrateger talar om att vi i dag är inne i fjärde generationens krigföring. Detta innebär, bortsett från att moderna krig är asymmetriska, att omvärldens uppfattning av vad som händer är viktigare än vad som faktiskt sker. Våra tankar skall invaderas och medierna är de nya vapnen.
Public Diplomacy är en nations strategi för att kommunicera sina konkurrensfördelar till omvärlden. För ett land som Sverige kan det handla om teknologiska och kulturindustriella fördelar men för en superstat mitt i en internationell konflikt kan det också syfta till att bearbeta omvärldens perception. I det perspektivet tangerar diplomatin den politiska propagandan.
USA har använt sig av alla former av medier i krig genom historien. Tidningar, radio, tv och film är alla viktiga vapen för så kallad informationskrigföring. Det kan handla om radio och tv-serier som förlöjligar politiska opponenter, om filmer och tidningsartiklar som lyfter fram enbart positiva historier från en konflikt i syfte att vinna folkets stöd, eller psykologiska operationer vars syfte är att underminera fiendens vilja att strida genom skrämselpropaganda.
Anti-Castrosåpa
Ett exempel på informationsoperation är USA:s tiomiljonerdollarprojekt TV Mardí. TV Mardí sänder dagligen en specialproducerad anti-Castrosåpa från Florida riktad mot Kuba i syfte att underminera förtroendet för den revolutionära ledningen.
Enligt en artikel i Washington Post (11 maj 2005) kommer Pentagon att spendera 300 miljoner dollar på liknande informationskampanjer under en femårsperiod. Operationerna är framförallt riktade mot de afghanska och irakiska folken. Och även här är syftet att måla en positiv bild av ockupationsmakten och ge en negativ bild av den stridande oppositionen. Nytt i denna budget är att nya tekniker kommer att användas. Podcasting, tv-spel, internetforum, Bloggning och liknande nya medier ersätter flygblad och piratradiosändningar.
Fabricerade nyheter
Försvarsminister Donald Rumsfeld startade 2001 en ny myndighet, Office of Strategic Influence, i syfte att producera så kallade taktiska nyhetsmedia för distribution till valda marknader. Inklusive länder man inte ligger i konflikt med. Myndighetens uppdrag innefattade även att vid behov producera fabricerade nyheter. Detta, samt det faktum att ingen skulle få insyn i verksamheten, gjorde att kritiken växte sig stark och myndigheten fick stänga. Men enligt Rumsfeld var det bara namnet som lades ner och uppdraget flyttades till Information Operations Task Force.
Men falska nyheter är inte något nytt. Rolling Stone Magazines prisbelönta artikel "The man who sold the war" (17 maj 2005) beskriver hur PR-byrån Rendon Group på uppdrag av CIA och Pentagon skapade falska nyheter om Iraks vapenprogram inför en planerad invasion av Irak.
Eftersom den amerikanska lagstiftningen förbjuder att myndigheter riktar propaganda mot sin egen befolkning använder man sig av dessa konsultfirmor vars mediekontakter världen runt är beredda att mot betalning publicera fabricerade nyheter. När amerikanska medier sedan refererar till dessa utländska källor kringgår man lagstiftningen.
Amerikas informationskrigare vet också att plantera politiska värderingar i populära internationella tv-serier och filmer. I David L Robbs dokumentär Operation Hollywood: How the Pentagon shapes and censors the movies får vi besöka Pentagons special movie liaison office som arbetar med vad man kan kalla strategisk politisk produktplacering. Film- och tv-bolag är ofta beroende av myndigheter som Pentagon, CIA och FBI vid produktionen av krigsfilmer, deckare och thrillers. Det kan handla om att få låna utrustning, helikoptrar, vapen, få tillgång till militära baser eller insidertips om hur ett trovärdigt scenario ser ut.
Utvärderar manus
Pentagons liaison office utvärderar manus till film och tv-projekt som söker deras hjälp. När man väljer att stödja ett projekt lägger man sig oftast också i manusproduktionen. Man kan exempelvis välja att tona ner scener som kan uppfattas som skadande för amerikanska intressen eller byta ut en fiktiv fiende mot en annan som ligger mer i linje med USA:s nuvarande utrikespolitik.
När gränserna mellan Public Diplomacy och propaganda suddas ut kan ett inslag i Extreme Home Makeover om hur man bygger ett nytt hem till en återvändande soldat vara en framgångsrik informationsoperation för att stävja kritiken av kriget.
Ett avsnitt i Alias om hur terrorister hotar civila med kemiska vapen kan förstärka bilden av ett påtagligt yttre hot och vidmakthålla USA:s självbild som rättvis demokratikämpe. Men vad händer när dessa budskap dominerar medieutbudet internationellt?
I en GP-artikel den 26 september - Svensk tv - made in United States - kommenterar medieprofessor Bo Reimer det faktum att över 80 procent av alla serier som sänds i svensk tv är producerade i USA. Han menar att det snäva utbudet också gör att vår världsbild krymper. Och kanske borde vi ta detta på större allvar med tanke på att film och tv är en viktig del av USA:s Public Diplomacy. Rendon Groups skapare John Rendon uttrycker sitt uppdrag så här: "Media är ett land och någon måste ockupera det."
När modern krigsföring avser att invadera våra tankar ökar behovet av en mental brandvägg. Ett bredare utbud skulle ge oss en ökad förståelse för andra kulturer och troligtvis också en mer nyanserad omvärldsanalys.
Och här har mediebolagen och dess annonsörer ett ansvar.
