Slutreplik
Varför kommer jag att tänka på de 31 imamerna i Danmark när jag läser vad Fatima Doubakil och hennes politbyråkamrater skriver på GP Debatt (16/3)?
Jo, när danska TV2 nyligen dokumenterade hur flera danska moskéer uppmanar sina församlingsmedlemmar att följa islamisk lag i stället för dansk lag – och bland annat avråder kvinnor från att gå till polisen om de blir misshandlade i hemmet – samlades 31 imamer i Köpenhamn för att fördöma journalisterna. Inte moskéerna, utan journalisterna och yttrandefriheten.
Vill styra medierna
2013 ingick Doubakil tillsammans med sin make Kitimbwa Sabuni och Islamiska förbundets Omar Mustafa i en liten grupp, som skickade in en larmrapport till FN med krav på att den svenska staten ska övervaka och styra mediernas rapportering om frågor med anknytning till islam.
Rapporten beskrev Sverige närmast som en apartheidstat. Regeringens insatser mot hedersförtryck kritiserades för övergrepp på minoritetsgrupper och rapportskrivarna begärde kvoteringar i samhället baserade på religiös tillhörighet.
I Sverige finns ett islamistiskt nätverk som talar om särskilda muslimska rättigheter och om ett muslimskt civilsamhälle avskilt från det gemensamma. I den här miljön är Fatima Doubakil en central person genom sin inblandning i Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Centrum mot rasism, Charta 2008 och Afrosvenskarnas riksförbund. Hon låg bakom det så kallade hijabuppropet, där flera kända svenskar förmåddes att klä sig i slöja. Den nya kampanjen med hijab som politisk motståndssymbol är en del av samma aktivism.
Islamistisk propaganda
Kvartetten Abdullahi, Ouahabi, Soltani och Doubakil upprepar nu mantrat om att européer som tar upp förtrycket av kvinnor i muslimska länder är nykoloniala rasister. I denna islamistiska propaganda ingår även kritik av alla förslag till skärpt terrorlagstiftning. Offerretoriken är en viktig beståndsdel och i skydd av den har Fatima Doubakil och hennes krets samarbetat med kända antisemiter och terrordömda.
Den ideologiska kontexten är alltså inte särskilt subtil och när det arrangeras en konferens med rubriken ”Hijab som politiskt motstånd” förstår de flesta att det inte handlar om avståndstagande från brutala regimer med strukturell underordning av kvinnor. Det personerna i den här kretsen tycker illa om är det samhälle som ger dem större jämställdhet än de flesta andra samhällen, och dessutom yttrandefrihet, föreningsfrihet och föreningsbidrag.
Lars Åberg
journalist och författare