Nätmobbningen större än statistiken

DEBATT: Skolornas statistik över mobbningen är bara toppen av ett isberg. Om skolorna och politikerna bygger sin bild på inkomna anmälningar utan att komplettera med anonyma kartläggningar blir bilden av omfattningen missvisande, skriver Zelma Fors och Göran Englund.

ANNONS
|

I dagarna (21-22 april) hålls en internationell konferens om nätmobbning i Göteborg. Skolan i Sverige har utrednings- och åtgärdsplikt vid kännedom om kränkningar och mobbning.

Utrednings- och åtgärdsskyldigheten har stärkts genom att det i skollagen numera står att alla kränkningar ska rapporteras till rektor som in sin tur ska rapportera detta till sin huvudman. Huvudmannen för de kommunala skolorna utgörs av de politiska skolnämnderna. Vi vill lyfta fram ett par perspektiv på denna lagstiftning.

Ges en skev bild

För det första ger den statistik som huvudmannen samlar in från skolorna en skev bild angående omfattningen av kränkande behandling. Det kan vara så att rapporteringsskyldigheten enbart fångar en liten del av allt som skulle kunna betraktas som kränkningar. Det som blir huvudmannens statistik är toppen av ett isberg, under ytan finns den stora mängden. Undersökningar gjorda med anonyma elevenkäter ger troligtvis en mer adekvat bild av omfattningen. Om huvudmannen bygger sin bild på inkomna anmälningar i stället för anonyma kartläggningar blir bilden av omfattningen missvisande.

ANNONS

När de mycket komplexa och starkt känslomässigt laddade situationerna med kränkning och mobbning omformas till banala och mätbara komponenter förlorar de mycket av innebörden. Om mängden fall också reduceras genom olika former av statistikredovisningar så blir avvisningen av frågeställningen ytterligare en kränkning av den enskilda eleven även om det denna gång är en strukturell avvisning.

Kombinera mjuk data med hårdfakta

Det andra perspektivet handlar om kravet på rapporteringen högre upp i hierarkin vilket medför ett sidospår i arbetet med kränkning/mobbning. Det intensiva och krävande arbetet med att kartlägga och förstå kränkningar för att kunna stoppa och förändra relationer och gruppklimat är ett arbete i vardagspraktiken. I vilket skede av det praktiska arbetet från upptäckt till förändring sker rapporteringen högre upp i hierarkin? Hur rapporteras upptäckta fall, färdigbehandlade fall och olösta fall? Finns det en likvärdighet mellan huvudmän?

För att öka förståelsen för den statistik som rapporteringsskyldigheten format vore det kanske idé att kombinera mjuk data med hårdfakta. Vi tror att det blir olika reaktioner hos ansvariga om det är fem fall som anmäls eller om det är 500 fall, om det är elever som är benägna att göra självmord, utebli från skolan eller vara tysta.

Zelma Fors

ANNONS

fil dr, leg.psykolog, leg psykoterapeut

Göran Englund

magister i pedagogik, lärare, fritidspedagog

ANNONS