Jag har en livslång relation till den svenska skolan. Först som elev naturligtvis och därefter som lärare i två decennier. De senaste 15 åren har jag betraktat den från sidan, utifrån olika funktioner. Jag har till exempel besökt mer än hälften av Sveriges kommuner i rollen som föreläsare inför olika lärar- och skolledarauditorier. Det innebär att jag har ”träffat” fler svenska lärare än de flesta.
Skolan har inte blivit sämre
Min djupt rotade känsla är att den svenska skolan är bra och jag kan inte se något enda tecken på att den blivit sämre. Dagens lärare och skolledare visar upp ett stort engagemang och jag har inte sett någonting som pekar på att de skulle göra ett sämre jobb än generationen före dem.
När jag hävdar detta så känner jag mig väldigt ensam. Det är en etablerad sanning att den svenska skolan är i djup kris och i totalt sönderfall. Hur kan jag då drista mig till att hävda motsatsen? Känner jag inte till de internationella kunskapsmätningarna?
Jodå, jag känner till exempelvis Pisa och jag vet att det finns statistisk som pekar på att resultaten sjunkit. Men jag hävdar att detta inte handlar om att skolan blivit sämre, utan att det är vissa resultat som blivit det, och att det kan ha andra orsaker. Kan det vara så att resultat sjunker, trots att skolan är bättre än någonsin? Kan det vara möjligt?
Låt mig jämföra med den svenska biltillverkaren Saab. Den gick inte i konkurs för att den började göra sämre bilar. Tvärtom! När sammanbrottet kom tillverkade man sina bästa bilar någonsin. Om bilarna inte blivit sämre – vad berodde då konkursen på? Jo, på att omvärlden hade förändrats. Kraven på produkten hade ökat och bytt skepnad. Saab gjorde vad man kunde, men lyckades inte möta den nya marknadens behov på ett tillräckligt bra sätt.
Den svenska skolans situation liknar Saab. Man står i dag inför nya utmaningar som den förra lärargenerationen inte ens kände till. Det finns attityder och värderingar som skolan på 1900-talet aldrig mötte. Kravbilden från ”kunderna” på produkten ”skola” ser helt annorlunda ut. Samhällsklimatet är förändrat, vilket minskar skolans möjligheter att nå goda resultat i vissa typer av kunskapsmätningar.
Samtidigt är det intressant att notera att den totalsågade svenska skolan bara ligger runt tio procent efter den hyllade finska skolan i den senaste Pisa-mätningen. De procenten skulle man kunna plocka in genom att göra Pisa-provet betygsgrundande. Svenska elever är nämligen duktiga på att sålla och sovra. Om det kommer ett prov som är anonymt och inte betyder någonting, mitt i en flodvåg av viktiga nationella prov, så satsar man inte på det. Så smarta och självständiga har vår uppfostran gjort dem. De stickprovsundersökningar som bland annat gjorts av DN visar att stora elevgrupper gjort mycket bättre ifrån sig på de nationella proven än på Pisa-undersökningen. Och det finns fler tecken som pekar i samma riktning. Andelen som får godkänt på nationella prov i matematik i årskurs 9 har till exempel ökat under de senaste åren och så även nivån på det genomsnittliga betygsresultatet för eleverna i årskurs 9.
Falaktiga premisser
Nog är det en svindlande tanke att den så upphaussade Pisa-undersökningen i första hand redovisar ungas attityder till internationella mätningar och inte beskriver deras reella kunskapsnivåer. Det skulle innebära att hela skoldebatten baseras på felaktiga premisser och diagnoser.
Ska skolan kritiseras för någonting så är det möjligen att den – i likhet med Saab – inte tillräckligt snabbt kunnat ”ställa om produktionen” så att den anpassats till den nya tidens kravbild. Men hur skulle den ha kunnat det? Den politiska agendan har utgått från att det är skolan (och inte samhällsklimatet) som bär skulden och därför spottat ur sig lösningar, som antingen handlat om nya administrativa rutiner eller förändringar i lärarnas arbetsvillkor.
Att de sjunkande testresultaten skulle handla om ett förändrat samhällsklimat – som vi alla har ett gemensamt ansvar för – har sällan eller aldrig nämnts i debatten. Det är lika sorgligt som typiskt att ordföranden i Sveriges elevkårer, efter den stora skoldebatten i TV nyligen, tvingas konstatera att de som debatten egentligen borde handla om – nämligen eleverna – än en gång kom helt i skymundan.
Det finns hopp
Det finns dock hopp. Svensk skola är på god väg och arbetar sig medvetet fram mot att bli alltmer relevant och samtida, för att kunna vinna nya generationers aktning och respekt. Nyckelordet i detta nya sammanhang är just ”relevans”. Nya elevkullar måste känna att skolarbetet är viktigt och på riktigt. Här utgör skolans digitalisering och utvecklandet av nya arbetssätt en av många viktiga och omistliga delar.
Apropå skolresultat; En intressant notering från senaste Pisa-studien är att de finska resultaten sjunker.
Jag tror inte att den finska skolan blivit sämre – däremot tyder det på att det finländska samhällsklimatet, inklusive unga människors attityder, är på väg att bli allt mer likt övriga nordiska länder.
Då återstår bara en fråga;
Ska man gratulera eller beklaga?
Stig Roland Rask
konsult, f d lärare