Myndigheter har inte religionsfrihet

DEBATT: Religionsfriheten är en privatsak, inte en myndighetsroll och där går en rågång som grundlagen lagt fast mycket tydligt, skriver Staffan I. Lindberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Dags att polisen och andra myndighetsutövare lär sig grundlagen!

Det har varit mycket diskussion senaste tiden om hur vi ska förhålla oss till religiösa och andra sedvänjor och beteenden som bryter mot etablerade normer i Sverige. Skilda badtider i Botkyrka kommun för män och kvinnor, politiker som inte tar kvinnor i hand, samt fråga om slöjor och turbaner i olika sammanhang.


     Staffan I. Lindberg
Staffan I. Lindberg

Förvirrad debatt

Debatten är oftast hopplöst förvirrad. En av grundorsakerna är att det sällan görs skillnad på medborgarens rättigheter som individ, och myndigheter och offentlig verksamhets skyldigheter. Detta gäller nu senast polisens HR-chef i Region Syd, Ann Silbersky-Isaksson, som uttalade sig i måndags kväll på SVT Nyheter Skåne och sade: ”Självklart är jämställdheten väldigt viktig för oss, men religionsfriheten är enormt stark. Den blir tyngre i detta fallet.” Fallet gällde en passkontrollant som vägrar att skaka hand med kvinnor.

ANNONS

Det vore på tiden om polisen lär sig grundlagen. Det samma gäller också alla anställda vid svenska myndigheter och offentliga verksamheter. Silbersky-Isaksson har fel och passkontrollanten borde anmälas för tjänstefel. Sveriges grundlag är solklar på den punken.

Regeringsformen 1kap. 2§ säger: "Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället [..]. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.” (min understrykning)

Att som myndighetsföreträdare behandla individer olika på grund av kön är således ett grundlagsbrott. Polisen borde veta det, kan man tycka. Försök att föreställa er om passkontrollanten i detta fallet sagt "jag vägrar ta svarta i hand på grund av min åskådning" eller hänvisat till religion för att inte ta homosexuella i hand. Hade det accepterats? Självklart inte. Detta gör det tydligt att det är fråga om diskriminering, fast av kvinnor. Självklart oacceptabelt för en myndighetsperson.

Offentlig verksamhet ska vara neutral

Det är en helt annan sak att vi som individer i rollen som medborgare tillförsäkras bland annat religionsfrihet – "gentemot det allmänna" (Regeringsformen 2kap. 1§). Men det allmänna som polisen representerar har inte någon religionsfrihet. Tvärtom ska myndigheter och offentlig verksamhet vara neutral och motverka diskriminering och olikbehandling. När man som individ är på jobbet vid en offentlig verksamhet företräder man det allmänna. Då har man att rätta sig efter vad grundlagen anger för offentlig verksamhet. Vill man inte det får man hitta ett annat jobb.

ANNONS

Om en passkontrollant tillåts behandla kvinnor och män olika i sitt bemötande, var går då gränsen? Det finns ingen enhetlig definition av vad som är en religion, och grundlagen ger också rätt till "annan åskådning". Ska vi kanske tillåta läkare med viss "åskådning" att inte undersöka kvinnor för att de inte vill ta i dem? Ska lärare ha rätt att vägra behandla homosexuella ungdomar på samma sätt som heterosexuella om deras religiösa övertygelse säger dem att homosexualitet är en synd och djävulens verk? Svaret på dessa frågor, liksom på frågan om passkontrollanten ska tillåtas diskriminera kvinnor med olikbehandling på grund av religiös övertygelse, är enkelt: Nej.

Religionsfriheten är en privatsak, inte en myndighetsroll och där går en rågång som grundlagen lagt fast mycket tydligt.

Staffan I. Lindberg,

professor i statsvetenskap och föreståndare för Varieties of Democracy institutet vid Göteborgs universitet, medlem av Göteborgs universitetsstyrelse, Wallenberg Academy Fellow.

ANNONS