Miljöpartiet är inte ett miljöparti mer än något annat. Lika lite som det finns ett socialparti
eller ett ekonomiparti. Politik handlar om avvägningar mellan olika mål och olika åtgärder baserad på en syn på samhälle, individ och stat. Miljöpartiet formades i stället som ett parti mot modernisering, tillväxt, broar och vägar, kärnkraft, försvar, EU och Nato.
Det har genom hela sin tid varit ett anti-parti präglat av olika aktivistgruppers krav på ännu mer, av vad det än gällde. En decentralistisk tro på det nära förenades med en starkt centralistisk tro på politikens förmåga att styra, dirigera och planhushålla över naturens resurser och människors liv. Misstron mot tillväxten, USA, EU, den tekniska utvecklingen, marknadsekonomi och fri handel har varit den gemensamma nämnaren för partiets allianser av aktivistgrupper.
Givet med löftesbrott
Samtidigt med en romantisering av det svenska och det nordiska, som i grunden var en reaktionär attityd till samhällsförändring, ville man också vara det mest inkluderande av alla. Alla aktivistgrupper som ville väl skulle vara med oavsett om aktivismens medel var acceptabla och dess olika mål förenliga eller ej. Därför var det också givet att MP i regeringsställning skulle sluta med löftesbrott och en oförmåga att hålla rent kring grundläggande värden för vårt samhälle.
Anti-kärnkraftspolitiken leder inte till minskade utan till ökade koldioxidutsläpp. Den tvingar fram ökad användning av gas, kol och olja. Det är på grund av att Sverige efter 1980-talets många debatter behöll kärnkraften, i strid med bland annat MP, som vi i stället för naturgas haft den snabbaste tillväxten av bioenergi och blivit ett av de länder som minskat koldioxidutsläppen mest.
De utsläppsminskningar som MP gick till val på 2014 saknade täckning i verkligheten. De utformades i själva verket för att ligga tio procent över Socialdemokraternas krav som i sin tur formades för att ligga tio procent över den linje som vi moderater, och EU-kommissionen stod för. Alltid lite mer, alltid lite till och alltid utan att se till konsekvenserna. Det tog bara några veckor efter regeringsskiftet så hade S och MP en kompromiss på minskade utsläpp mellan 50 procent och 60 procent som hamnade på just 40 procent.
Centralistisk politikmodell
Under lång tid var MP ett av de två ledande anti-partierna mot medlemskap i EU. Men när verkligheten visade att det vore omöjligt att driva miljöpolitik utan europeiskt samarbete kroknade man och ville i stället införa den centralistiska politikmodellen i EU. Tvingande mål, tvingande regleringar, tvingande detaljer och gemensam beskattning. Centralismen är en konsekvens av all aktivism. Det aktivistiska målet ska alltid drivas igenom av den aktivistiska eliten.
Det går igen i all miljöpartistisk politik. Högre skatter för att styra ekonomin och människors vardag, högre utgifter för att styra samhället, mer långtgående detaljregleringar, mer offentlig planering, förbud, tvingande direktiv och hinder för teknisk utveckling. Genom att i stället bestämma målen tror man sig lösa svåra samhällsproblem bara genom ett beslut. Gustav Fridolins löfte om att fixa till den svenska skolan på 100 dagar följer samma logik.
Förbud mot transporter i Stockholm för att i stället tvinga fram leveranser under nattetid via tunnelbanan. Förbud mot Bromma, Förbifart Stockholm, motorvägar, Öresundsbron (ja, även där fick man ge sig) och utskattning av flygresor, bilresor och i stället riktade skatteregler för reparationer av cyklar. Den gamla tekniken gynnas på den nyas bekostnad. Det är individens frihet som får stryka på foten inför ett centralistiskt styre som motverkar förbättringar av miljön men bygger på en romantiserad bild av en stillastående tid.
MP:s politik måste granskas
Miljöpartiet har som parti den senaste tiden mött en hård granskning på grund av att man inte kunde hålla sig ifrån oacceptabla grupper och värderingar.
Nu måste Miljöpartiets politik mötas av samma kritiska granskning. Löften som saknar täckning i verkligheten, som bortser från att verkligheten rymmer motsättningar mellan legitima och viktiga intressen och som bygger på tron att godtyckliga mål kan rädda miljö, jobb och välstånd utan några konsekvenser för människors jobb och välfärd är en populism som är farlig för varje samhälle. Och förödande för miljön.
Gunnar Hökmark (M)
Europaparlamentariker