Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Granestrand webb
Hur kom det sig att migrationen inte hanterades som ett politikområde som andra? Jag tror att vi kunde haft en öppnare och sakligare debatt om riksmedier och rikspolitiker skött sitt jobb med större eftertanke, skriver Lasse Granestrand.

Medier bör rannsaka sig själva om flyktingrapporteringen

Under åren 2010–2015 uppstod en underförstådd och skadlig samstämmighet mellan politik och medier i migrationsfrågan. Det kan vara en av orsakerna till att mer än hälften av svenskarna misstror mediernas rapportering om invandringsfrågor, skriver Lasse Granestrand, journalist.

Det är glädjande att vi nu fått en spirande debatt om mediernas hantering av migrationsfrågan. Utgångspunkten är en undersökning från Institutet för Mediestudier och SOM-institutet där man konstaterar att svenskarnas förtroende för medier i just migrationsfrågan är avsevärt lägre än när det gäller andra samhällsfrågor.

Siffrorna är inget bevis men en stark fingervisning om att medierna inte skött sitt jobb.

Resultatet fick Jan Helin, programdirektör på SVT, att i stället peka på populismens framgångar som förklaring.

Jag (DN 9 juni) och SVT-profilen och ordföranden i Publicistklubben, Anna Hedenmo (Expressen 7 juni), pekade på andra faktorer.

Anna Hedenmo skrev bland annat ”att det på SVT och en rad andra medieföretag funnits en överdriven ängslighet för att belysa de komplexa frågorna som ibland följer av invandring och det är många redaktionschefer och enskilda journalister som bär ansvaret för att förtroendet är så lågt”.

Jag angav sex områden där jag anser medierna brustit under åren 2010-2015.

Jan Helin återkom i DN den 13 juni och bejakade nu det mesta av min kritik. Han skrev:

”Vi hade kunnat göra ett bättre jobb kring såväl den ’etniska dimensionen’ i klassamhället” som granskningen av ökande kostnader för migration i statsbudgeten och partiellt ökande arbetslöshet som följd av arbetsmarknadens bristande förmåga att få utrikes födda i arbete.”

Helins självkritik är en utmärkt början. Men det är fatalt att han inte går vidare och frågar sig varför det blev som det blev.

Kuslig insikt

Fler än Jan Helin borde funderar över om medierna under några år (2010-2015) alltför lydigt följde den konsensus som uppstått i det svenska politiska systemet efter Migrationsöverenskommelse över blockgränsen 2011 och den gemensamma ambitionen att ”inte gynna SD” sedan de kom in i riksdagen 2010.

Det finns en kuslig insikt att hämta: tusen små beslut, prioriteringar, vinklingar ledde till att medierna sammantaget och över tid presenterade en bild som inte var tillräckligt relevant. Många människor kände inte igen sig. Deras verklighet blev underrapporterad.

De tänkbara konflikterna och avvägningen mellan en välfärdsstat av nordisk typ och en invandring som per capita under några år var den största i Europa belystes inte tillräckligt.

Hur kom det sig att migrationen inte hanterades som ett politikområde som andra? Fanns det för få etablerade rikspolitiska kritiska röster att plocka fram? Kunde man misstänkas för att ha en egen agenda, och ”gynna SD” om man ställde vissa frågor till exempel kring migration och kostnader? Fanns det ett grupptryck?

Mer analyserande kyla

Det går att psykologisera och förstå.

Migration handlar om människoöden som väcker berättigad empati. Men medierna hade behövt mer av analyserande kyla. Redaktionscheferna hade behövt vara extra observanta och som på andra samhällsområden beredda att ställa sig vid sidan om och ifrågasätta.

I dag skulle jag vilja läsa reflektioner av fler än SVT:s Jan Helin. Texter av redaktionschefer och andra högre arbetsledare på stora medier som TV4, AB, SvD, DN, Expressen, GP, Sydsvenskan och SR.

Kanske håller de inte alls med mig.

Jag skulle också vilja läsa fler personliga funderingar från ledande politiker. Dock är det en annan bransch och uppriktighet dröjer kanske till memoarerna.

Men visst vore det spännande att läsa en nyanserad politisk essä där Gustav Fridolin (MP) beskriver de etiska dilemman han ställts inför på resan från Migrationsöverenskommelsen i mars 2011 – som öppnade för papperslösas rättigheter till skola och sjukvård och stärkte asylsökande barns ställning – till den röd-gröna regeringens tillfälliga uppehållstillstånd och hårda regler för familjeåterförening.

Hur tänkte Reinfeldt?

Eller att få ta del av hur Fredrik Reinfeldt (M) tänkte när han läxade upp dåvarande migrationsminister och partikollegan Tobias Billström offentligt för att han använt ordet ”volymer” i ett samtal om migration.

Eller få veta vilka avvägningar Jan Björklund (L) gjorde när han dröjde så länge med att kommunicera att Pisa-resultaten till inte så liten del berodde på svårigheterna för elever med utländsk bakgrund. En självklarhet kan det tyckas men sällan benämnd under ett antal år.

Eller framför allt att få läsa om justitieminister Morgan Johanssons (S) tankar kring att sådan kunskap om utrikes födda och brottslighet som togs fram av BRÅ 1996 och 2005 inte behövs 2017.

Jag tror att vi kunde haft en öppnare och sakligare debatt om riksmedier och rikspolitiker skött sitt jobb med större eftertanke.

Och det handlar inte bara om valrörelsen 2014 eller flyktingkrisen 2015. Det går längre tillbaka, sju, kanske tio år.

Lära av misstagen

Mediechefer behöver svara på frågan om det fanns en för stor samstämmighet mellan rikspolitik och riksmedier under några år och om den kom att påverka nyhetsarbetet.

Det behövs analys om vi ska lära av misstagen. Med en relevant och konsekvensneutral rapportering om migrationen uppfyller medier sitt uppdrag. Och kanske ökar då förtroendet.

Lasse Granestrand

frilansjournalist och tidigare DN-reporter, författare till boken ”I Sveriges väntrum – om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling”, (Norstedts 2007)

Mest läst