Professor emerita i neurobiologi Annica Dahlström och Greenpeaceaktivisten Christan Sörlie Ekström framför på GP Debatt (27/3) sina åsikter om svensk familjepolitik. De anser att familjepolitiken är skadlig för barnen och framför en mängd siffror som stöd för sina åsikter. Jag har granskat dessa siffror och funnit att de helt eller delvis saknar belägg.
Artikelns huvudtes, att unga vuxna som vuxit upp med arbetande föräldrar mår dåligt på grund av detta, belägger de med att att självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. /.../ Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk.
Debattörerna beskriver inte varifrån de fått dessa siffror, men för självmord och självmordsförsök finns det statistik av hög kvalitet från NASP- Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska institutet. Där framkommer det att antalet självmord per 100 000 kvinnor mellan 15 och 24 år inte har förändrats alls de senaste tio åren. Även bland de unga männen har antalet självmord varit oförändrat. I äldre åldersgrupper har självmorden minskat.
Självmordsförsöken ökar
Självmordsförsöken har däremot ökat bland unga kvinnor. Det är ett allvarligt problem, men ökningen här är 75 procent, vilket ändå är mycket långt ifrån 400 procent. Bland jämnåriga män har självmordsförsöken under samma tid minskat.
Hos Socialstyrelsen finns det officiell statistik över diagnoser i slutenvården. Där framkommer att antalet personer som vårdats inom för depressioner dubblerats de senaste tio åren. Däremot har inte antalet vårddagar per 100 000 invånare förändrats nämnvärt.
För antidepressiva läkemedel finner jag hos socialstyrelsen statistik för de senaste fem åren. Där har SSRI-preparaten, som används framför allt vid lättare och medelsvåra depressioner, ökat med 14 procent för kvinnor och 25 procent för män, medan användningen av övriga preparatgrupper, som används vid svårare sjukdom, inte ökat.
Fler unga människor får alltså diagnosen depression, de behandlas oftare med antidepressiva läkemedel, men utan att fler begår självmord än tidigare. Dahlströms och Ekströms slutsats att allt detta skulle ha ökat med 400 procent finns inga som helst belägg för.
De menar vidare att småbarnsföräldrar arbetar åtta timmar mer i dag per vecka och hushåll jämfört med 1980. Ingen källa anges här heller. SCB har gjort tre stora tidsanvändningsundersökningar som svarar på den här typen av frågor. Den första gjordes 1990, den andra 2000 och den tredje kommer att publiceras i höst. Mellan 1990 och 2000 förändrades inte småbarnsmammors tid till förvärvsarbete, däremot minskade småbarnspappor sitt förvärvsarbete med 40 min/dag.
Ett märkligt sätt att se
Vidare menar artikelförfattarna att den svenska staten har infört ett ekonomiskt bestraffningssystem för hemmafruar. Deras första argument är att en familj där kvinnan tar ut all föräldrapenning bestraffas med 68000 kronor per barn. Det är ett märkligt sätt att se på föräldraförsäkringen. Det utgår inga böter till föräldrar som väljer att inte ta ut all den föräldrapenning de har rätt till. I själva verket bidrar staten med upp till 390 000 kronor till varje barns föräldrar för att de skall kunna vara hemma under barnets första levnadstid. De anser också att den summa som kommunen bekostar förskolan med skulle tillhöra varje barn och att kommunen, när ett barn inte utnyttjar en förskoleplats stoppar barnets pengar i egen ficka.
Även detta är ett lustigt sätt att se på vår gemensamma ekonomi. Man undrar om Dahlström och Ekström också tycker att varje pensionär som inte utnyttjar en vårdplats på kommunalt äldreboende har moralisk rätt att debitera kommunen för motsvarande kostnad? För övrigt är inte kostnaden för en kommunal förskoleplats i Göteborg 14500 kronor utan ungefär 9500 för barn 1-3 år och 6 000 kr för barn 4-5 år.
Nota på 100 miljarder per år
Dahlström och Ekström föreslår slutligen att återinföra sambeskattningen och införa en föräldralön på 20 000 kr/månad. Det framgår inte av artikeln för hur lång tid de har tänkt att den här föräldralönen skulle uppbäras, men om den skulle utgå för alla barn upp till tre års ålder skulle den kosta samhället 100 miljarder kronor per år, dvs en tiondel av stadsbudgeten. Då är ändå de största kostnaderna, för att ta 300 000 vuxna ur arbetskraften per år, oräknade.
Själv är jag mycket glad över att vara medborgare i det land som tack vare långvarig välfärds- och hälsopolitik är ett av världens absolut bästa att vara både barn och förälder i. Det kan bli ännu bättre, men framgångar i barnpolitiken måste bygga på fakta om barnens situation och på insikter om samhällets uppbyggnad, inte på lösryckta påståenden och huvudlösa förslag.
Cecilia Chrapkowska
leg läkare
Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus
