Nyheten om Nackakommuns bostadsköp till en man med tre fruar har gjort fenomenet månggifte, som uttryck för en kulturell olikhet, föremål för en rad kulturrelativistiska omskrivningar. Detta tar sig uttryck i vissa skribenters jämförelse av polygami med otrohet och utomäktenskapliga polyamorösa relationer bland etniska svenskar. Syftet med omskrivningarna har delvis varit att visa att Sverige inte är så progressivt som många tror. Men varför sådana relativistiska omskrivningar av månggifte?
Det kan delvis bero på en ökad medvetenhet om kulturella olikheter, växande självkritik mot västvärldens självbild som överlägsen kultur och ett behov av att skydda minoriteter och deras kulturer mot främlingsfientliga krafter. Olikheter, i synnerhet när dessa uppmärksammas av främlingsfientliga, verkar ha framkallat en sådan rädsla hos en del som gör att de ägnar sig åt omskrivningar av kulturella och religiösa olikheter som anses vara känsliga. Omskrivningar, vid sidan av tabubelägganden, utgörenligt kulturantropologen Mikael Kurkialaett välkänt sätt att hantera olikheter och anomalier på. Omskrivningar av omtvistade frågor har länge varit ett återkommande inslag i den svenska debatten om kulturella och religiösa olikheter. Här följer några exempel.
Vanliga omskrivningar
Hedersmord likställs än i dag med etniskt svenska mäns svartsjukemord på hustrur. Kollektivets uppslutning bakom våldtäktsmannen i Bjästa för några år sedan beskrivs fortfarande som bevis på svensk hederskultur. Barnäktenskap likställs med tonårsgraviditeter. Könsstympning jämställs med intimkirurgi och skönhetsoperationer. Hijab och burkini jämförs med minikjol, bh, stringtrosor och våtdräkt. Halalbad liknas vid tjejfotboll eller könsuppdelade omklädningsrum. Mödomshinneoperationer och oskuldskontroll jämförs med Jehovas vittnenoch blodtransfusion.
Det är ett allvarligt problem att göra en omskrivning av månggifte, som en motsvarighet till utomäktenskapliga polyamorösa förhållanden. En sådan omskrivning suddar i praktiken ut den skarpa kontrasten mot monogama äktenskap där paret ur den svenska äktenskapsbalkens perspektiv ses som jämlikar.
Problemet är också att kulturrelativistiska omskrivningar av ”känsliga frågor” riskerar kasta skugga över en av de viktigaste likheterna i en rättsstat - allas likhet inför lagen. Varför undanta kvinnor i polygama äktenskap från äktenskapsbalkens egalitära kvinnosyn? Bör ”de” inte bli en del av ett jämställdhetsivrande ”vi” som under senaste århundradet har, enligt Anna Singerprofessor i civilrätt, försökt frigöra regleringen av äktenskapet från det kyrkliga inflytandet och kvinnan från mannen? Bör vi ägna oss åt desorienterade omskrivningar eller i stället följa en europeisk trend som enligt Maarit Jänterä-Jarborg, professor i internationell privat- och processrätt, tar allt starkare avstånd från främmande regler som inte beaktar kvinnors och mäns lika rättigheter?
Rättfärdigar förtryck
Det behöver alltså, som idéhistorikern Birgitta Forsman uttrycker det, inte vara ett problem när likheter och olikheter mellan kulturer jämförs (s k deskriptiv relativism). Problem uppstår när deskriptiv relativism slår om till normativ sådan, det vill säga när det slås fast att rätt och fel är kulturbundna fenomen och att det inte finns ett meningsfullt eller objektivt sätt för att fälla moraliska omdömen utanför det egna kulturella sammanhanget. Genom krav på respekt för och tolerans mot sådana kulturella olikheter, rättfärdigar normativ relativism sålunda sådana förtryckande praktiker, traditioner och handlingar som månggifte.
Varför inte visa stolthet över denna positiva utveckling mot ökad jämställdhet? Varför måste de som tillämparen rad fri- och rättigheter behöva stå i skamvrån och höra av vissa av landets ledarskribenter att vi minsann inte är så progressiva som vi tror?
Starkaste beviset som läggs fram är att det även finns etniskt svenska kvinnor som lever med flera män eller en etniskt svensk man som lever med flera kvinnor i utomäktenskapliga relationer. När exempel saknas från lagstiftningsområdet refereras helt krystat till motståndare till samkönade äktenskap i Australien.
Ger dem bara legitimitet
Frågan är vem som tjänar mest på relativistiska omskrivningar av kulturella olikheter som polygami? Är det ett effektivt medel att försvagaoch motverka rasister? Knappast! Dessvärre finns det en stor risk att reaktionära förespråkare av barnäktenskap, tvångsäktenskap, hijab, halalbad, mödomshinneoperationer, oskuldskontroller, polygami och hedersmord får legitimitet.
Kulturrelativister förenas dock på ett plan med rasister och islamister. Ingen av dem är intresserade av offren för de ovan nämnda brutala praktikerna. Rasisterna vill demonisera förövarna som lägre stående människor. Kulturrelativister vill skydda förövarna mot stigmatisering (en välment ambition på bekostnad av offrens fri- och rättigheter samt liv). Islamister tar å sin sida förövarna i försvar. Vem för offrens talan? Hittills har det i stort sett varit frivilliga aktörer och enstaka myndigheter som Länsstyrelsen i Östergötland som försökt slå vakt om offrens lagstadgade fri- och rättigheter genom att belysa särdragen och betona att svensk lag ska gälla alla.
Devin Rexvid
forskar om hedersrelaterat våld och förtryck