Paulina Neuding, journalist och jurist, kommenterar politiken ur ett borgerligt perspektiv
Paulina Neuding, journalist och jurist, kommenterar politiken ur ett borgerligt perspektiv

Krishantering à la öststaterna

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

    <strong>Paulina Neuding,</strong>journalist och jurist, kommenterar politiken ur ett borgerligt perspektiv
Paulina Neuding,journalist och jurist, kommenterar politiken ur ett borgerligt perspektiv

Det var utan tvekan en signal till norska väljare, när Sylvi Listhaug, Norges migrationsminister för Fremskrittspartiet, åkte till Rinkeby med stort entourage i veckan. I våra grannländer är Rinkeby, kanske vid sidan av Rosengård, den främsta symbolen för svenska parallellsamhällen. Listhaug ville ha sagt att med FRP kommer Norge aldrig att få några Rinkeby.

Hon möttes av en svensk krishantering som vid det här laget är väl inarbetad.

Listhaugs svenska ministerkollega, migrationsministern Heléne Fritzon (S), ställde in ett planerat möte, med motiveringen att Listhaug försökt sprida ”en missvisande bild av Sverige”.

I SVT Aktuellt stod Karin Wanngård (S), Stockholms finansborgarråd, och krävde att Listhaug skulle be ”stockholmarna” om ursäkt. Rinkeby är trots allt en stadsdel som ”sprudlar av liv”. Dessutom har ungdomsarbetslösheten gått ner.

ANNONS

Jag har nu ett antal gånger mött makthavare som använt sig av samma metod som Karin Wanngård. Den som pekar ut problem som är resultatet av svensk migrations- eller integrationspolitik avkrävs fokus på det positiva. Annars förolämpar man medborgarna. Annars kanske någon skulle kunna dra slutsatsen att man inte är ren i sitt hjärta. Kanske är man främlingsfientlig.

Därmed sällar sig Wanngård, liksom tidigare Stefan Löfven (S) och Erik Ullenhag (L), till en tradition som annars förknippas med auktoritära samhällen. Länder på nedgång beter sig på det sättet. I de forna kommuniststaterna betraktade man det som en förolämpning mot medborgarna att inte skriva om framstegen. Förskolorna, alla husbyggen, de stora infrastrukturprojekten. Varför vägrade förljugna västmedier att rapportera om det som gick bra? Ett hån mot vanliga människor.

Likaså i dagens Turkiet. Skulle turkiska politiker ha misslyckats?

Be turkarna om ursäkt.

Erik Ullenhag brukade upprepa att även om det kanske gick dåligt för parallellsamhällen i vissa avseenden, vägrade han att godkänna att det skulle gå dåligt för ”alla individer” i dessa samhällen. Underförstått: Att peka på svenska makthavares misslyckanden, var på något vis en förolämpning mot just de människor som drabbades av konsekvenserna.

Och när det gäller själva frågan om huruvida Sverige har no-go-zoner, behöver man kanske inte lita på Listhaugs omdöme.

ANNONS

”Jag vet att det är känsligt och lite kontroversiellt, men för oss är det egentligen verkligen no-go, för vi har ju direktivet att vi ska inte, egentligen, gå in i farliga situationer”, sade Gordon Grattidge, ordförande i ALARM/Ambulansförbundet, när jag intervjuade honom förra hösten.

No-go eller inte? Avgör själv.

Paulina Neuding

journalist och jurist, kommenterar politiken ur ett borgerligt perspektiv

ANNONS